För två veckor sedan, närmare bestämt den andra juli, infördes ett nytt brott i Brottsbalken 17 kap. 3 §. Det handlar om att den som förolämpar en offentliganställd tjänsteman kan dömas till upp till sex månaders fängelse. Förolämpningen kan bestå av en ”beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende mot tjänstemannen… om gärningen är ägnad att kränka tjänstemannens självkänsla eller värdighet”.

För att närmare undersöka motiven bakom denna lagändring, som vid en första anblick förefaller vara en allvarlig kränkning av medborgarnas yttrandefrihet – själv har jag alltid ansett mig ha rätt att muttra svordomar åt övernitiska paragrafryttare i exempelvis byggnadsnämnder – gick jag till den bakomliggande propositionen 2024/25;141.

Problemet med oförskämda och hotfulla klienter drabbar framför allt socialen och polisen, visar det sig:

Undersökningar visar på en särskilt hög utsatthet för anställda inom Polismyndigheten och personal inom socialtjänsten, som också omfattar personal på Statens institutionsstyrelse. Därutöver framträder en större utsatthet hos Kronofogdemyndigheten, Migrationsverket och Kriminalvården, liksom för anställda vid Åklagarmyndigheten och Försäkringskassan.

Propositionen menar att ”offentliganställda som grupp är generellt mer utsatta för våld, hot och trakasserier än den arbetande befolkningen som helhet” och att ”enligt flera undersökningar har utsattheten också blivit alltmer vanligt förekommande och bedöms utgöra ett allvarligt problem”.

Särskilt illa blir det när tjänstemännen har personlig kontakt med klienterna. ”Av kartläggningen av utsattheten framgår att risken för att utsättas för våld och hot i arbetet ökar vid direktkontakt med utomstående”, till exempel när det gäller tillstånd, ersättningar och bidrag.

Av detta drar jag slutsatsen att medborgarna blir svåra för myndigheterna att hantera när medborgarna ska haffas av polisen eller tilldelas bidrag av socialsekreterare samt att de dåliga relationerna förvärras med tiden. Nu har det alltså gått så långt att de offentliganställda, som ska hålla ordning och dela ut bidrag, anses behöva en skyddslag enligt vilken tredskande klienter kan sys in på ett halvår.

Att folk mopsar sig mot polisen tror jag är ett svenskt nationaldrag. När jag vid sexton års ålder gick i skola USA hände det sig att jag av misstag behandlade en amerikansk polis efter mitt svenska manér vilket ledde till att han lyfte batongen för att misshandla mig. Min amerikanska kompis grep in och förklarade att jag var en utlänning och därför inte kunde uppföra mig. Det lugnade polisen och jag slapp att bli bankad till mos.

Men det här med att vara oförskämd mot tjänstemän som delar ut bidrag är inget medfött drag i den svenska kulturen. Hos oss har bidragsbehövande stått med mössan i hand och skämts när de haft med fattigvården att göra. Visst har väl svenskar, när de lärt sig att utdelningen från välfärdsstaten inte är ett utslag av andra människors generositet utan en rättighet, med tiden anpassat sig och förvandlats till kravställare hos socialen, men här tror jag att det, liksom i mitt amerikafall, handlar om importerat okynne.

Jag känner en kommunal tjänsteman i bidragssvängen. Han säger att den relation som upprättas mellan en bidragsförmedlare och en bidragsmottagare är en fråga om kulturer. Svenskar skäms fortfarande i någon mån när de vill tillskansa sig något de egentligen inte har rätt till. Men för representanter för en del andra kulturer är det självklart att alla knep ska prövas, även ”subtila hot såsom anspelningar på våldskapital” och ”händelser på fritiden, såsom krypkörningar förbi den anställdes bostad eller fotografering av den anställde tillsammans med anhöriga” och ”obehagliga telefonsamtal, förolämpningar, uthängningar på internet”.

Återigen tvingas man inse att endast högt civiliserade folk kan leva i en välfärdsstat. Utan ett folk med tillräckliga kulturella kvalifikationer förvandlas samhället till en tjuvhåla där de offentliganställda tvingas barrikadera sig bakom lagar för att skydda sig från de ociviliserades vrede.