I de mer uppriktiga uppfattningar om ukrainakriget som når mig från andra svenska medborgare – eller de mer städade tolkningar som jag kan inläsa i journalisters mer bearbetade texter – så tror jag att den allmänna meningen är att Putin är en stridslysten galning, för att inte säga ett storhetsvansinnigt psykfall, med ambitioner att erövra Europa, på kort sikt i alla fall Baltikum och Gotland, och det blir fan inte bättre med den där ombytliga och opålitliga flåbusen i Vita Huset.

Men oavsett den allmänna meningen är ungefär detta Sveriges officiella ståndpunkt. Så här sammanfattar ChatGPT vad Sverige tycker:

Ryssland bär ansvaret för kriget. Invasion av Ukraina den 24 februari 2022 var ett oprovocerat och olagligt anfallskrig. Sverige erkänner Ukrainas rätt till självförsvar enligt FN-stadgan. Sverige har infört och stödjer EU:s sanktioner mot Ryssland. Sverige ger militärt, humanitärt och ekonomiskt stöd till Ukraina. Under 2024 var Sverige en av de största bidragsgivarna i förhållande till sin ekonomi. Sverige har också gått med i Nato, delvis som en reaktion på det förändrade säkerhetsläget i Europa. Ryssland och president Vladimir Putin anses ensamt ansvariga för att ha startat kriget.

Att bokförlaget Karneval i det läget ger ut en pamflett på ett sextiotal sidor med titeln Vems fel är ukrainakrisen? är ett vågat tilltag med tanke att nästan varje läsare, hur okänslig för samhällsdebattens mer dolda antydningar han än är, här måste dra öronen åt sig och, spana sig omkring på jakt efter hemliga spejare med avlyssningsutrustning, och därefter utbryta i ett misstroget ”Det kan väl inte vara USA?”

Men det kan det enligt den världsberömde amerikanske statsvetaren John J. Mearsheimer, som skrivit huvuddelen av den korta skriften som består av tre tio år gamla särtryck ur Foreign Affairs, först John J. med sin i västerlandet stötande tes och sedan två högrankade amerikanska diplomater som säger emot.

För dem av oss som redan tidigare bekantat oss med John J. på YouTube, där han förekommer så ofta att man undrar om han slarvar med sin professur på University of Chicago, är det väl inte några avgörande nyheter som presenteras, men det känns bra att få idépaketet sammanhållande presenterat i stället för bara styckevis och delt som det lätt bli i populära gratiskanaler som YouTube.

Berättelsen är mycket enkel och består av ett antal pusselbitar som sammanlagda bildar en åtminstone för mig hyggligt trovärdig historia. Många av pusselbitarna är kända på egen hand. Nästan var och en kommer ihåg, till och med utan att slå upp det, att Sovjetunionen föll samman år 1991, något som Putin ansåg vara århundradets största geopolitiska olycka, och att stormakten då nästan hjälplöst lade sig på rygg och lät sig regimförändras och utsättas för demokratiseringsinitiativ av ett USA som plötsligt, på grund av huvudfiendens sammanbrott, kunde ge fritt utlopp är sin iver att sprida och installera sitt välgörande politiska budskap över hela världen.

Mearsheimer trodde nog aldrig på USA:s frälsariver utan anade tidigt den amerikanska bockfot som många numera är så snabba att upptäcka, inte minst sedan Trump etablerat sig som ett slags herre på täppan. Själv var jag inte så klarsynt utan välkomnade USA:s upphöjelse till ensam världshegemon. Jag tyckte det vore utmärkt om demokratin och det liberala budskapet lyckades ersätta den sovjetiska förtryckarläran. Den frågan hade man gärna sett Mearsheimer fördjupa sig i.

De följande tio, femton årens östeuropeiska historia handlade om att Putin tuggade fradga och rustade upp sitt Ryssland, troligen med något slags hopp om att hans land skulle kunna – om inte återuppliva så åtminstone ersätta – det gamla Sovjetunionen som ledande USA-fiende samt åt att oavbrutet försöka hålla tillbaka det expansiva USA som genom Nato och EU flyttade fram sina positioner mot den ryska gränsen.

Putin fortsatte att tugga fradga och svära över att USA, troligen delvis övertygat om att det gjorde världen och mänskligheten en stor tjänst genom att regimskifta och demokratisera i Rysslands närhet. 2014 tog Putin över Krim, vilket kunde ske ganska problemfritt, och åtta år senare hade han blivit självsäker nog, eller möjligen desperat nog, att köra in sina stridsvagnar mot Kiev.

I historiens finns visserligen lögner, men inte några säkra sanningar. Det finns alltid olika berättelser som stämmer hyggligt med oförnekliga, hårda fakta som kan dokumenteras med hjälp av olika slags vittnesbörd. Det kan hända att den i längden mest hållbara berättelsen är den om Putin som förryckt galning. Själv är jag mer benägen att se en enväldig hegemon, nämligen USA, som plötsligt får för sig att vägen ligger öppen för att den i all välvilja ska kunna frälsa alla gamla fiender, först Ukraina och sedan Ryssland, med sitt oövervinnerliga budskap om demokrati.