Det finns en föreställning som är så särklassigt enfaldig, men inte desto mindre populär, särskilt bland feministiska vänsterpolitiker, att man knappt ens nänns nämna den. Den är att det finns två helt olika metoder att lösa allvarliga konflikter mellan länder. De två metoderna är krig och förhandlingar. Fredsälskare tror alltid på förhandlingar eftersom lösningarna anses utbytbara och krig självklart är avskyvärt.

Visst, ibland fungerar det med förhandlingar. Det kanske blir spänt i diskussionerna om hur kostnaderna för en elkabel mellan Finland och Sverige ska fördelas och då är förhandlingar en bättre typ av lösning än krig. Ordförande Mao av Kina, som filosoferade mycket över konfliktlösning (och för det mesta kom fram till att det mest effektiva var att slå ihjäl den andra parten) skapade en möjligen klargörande teori för att avgöra om den ena eller den andra lösningstypen skulle prövas. Han sa att man måste skilja på antagonistiska och icke-antagonistiska motsättningar. Om jag minns rätt – det var ett tag sedan jag studerade Mao Zedongs skrifter – var det meningslöst att följa förhandlingsspåret om man hamnat i en antagonistisk motsättning eftersom ett bråk då oundvikligen skulle eskalera till krig. (Jag vet inte om dikotomin mellan antagonism och icke-antagonism för tänkandet framåt. I bästa fall kanske den kan öppna en del fredsälskares halvsovande medvetande att det faktiskt existerar antagonistiska situationer där man inte kan räkna med att förhandlingar leder någonstans. Är den otvivelaktigt fredsälskande president Trump tagen på sängen av att president Putin tycks ha definierat ukrainakriget som en antagonistisk konflikt och därför inte vill gå med på eldupphör?)

Situationen verkar mest akut i konflikten mellan Israel och Iran med stödrörelser som Hamas. Det är ingen tvekan om att Hamas betraktar konflikten som synnerligen antagonistisk och enbart kan lösas genom att alla judar dränks i Medelhavet. (Läs min analys från igår av terroriströrelsens avsikter om du inte tror mig.) Även Netanyahu är övertygad om att förhandlingar är meningslösa. Övriga judar och en stor del av resten av världen vacklar. Fasan inför kriget gör att de till varje pris föredrar förhandlingar även om de kanske gnags av rädslan för att ett eldupphör bara skulle bli tillfälligt till dess att parterna hunnit rusta sig för nästa rond i en åttioårig, ständigt uppblossande konflikt.

Går det dock aldrig att komma någonstans med diskussioner och förhandlingar? Jo, när den ena parten har fått så mycket stryk att han flämtande, uttröttad och mörbultad tigger om fred och den andra troligen hänger på repen och kräks som en helgroggy boxare. Då kan det, med en anspelning på von Clausewitz, vara dags att skicka fram diplomaterna och övergå till fredligare medel än krig för att driva politiken vidare.

Hur illa någon än kan tycka om Netanyahu och hans meningsfränder och betrakta honom som ett känslolöst råskinn så kan förhandlingarna kanske nu för första gången på snart hundra år ha en chans att lyckas just för att Israel inte tvekat att utnyttja sin våldsmakt.