Birgitte Bonnesen beviljades den 18 juni resning i Högsta domstolen efter att ha dömts för svindleri. Detta är självfallet bra för Bonnesen, men även för Sverige. Bonnesenaffären och anklagelserna om penningtvätt på Swedbank är nämligen den mest pinsamma och infekterade skandal Sverige nu lider av, och det ligger i allas vårt intresse att den får uppmärksamhet.

Det som gör skandalen pinsam och infekterad är inte dess storlek eller den uppmärksamhet den fått. Tvärtom har skandalen puttrat på mycket diskret efter 2019 när den först briserade med buller och bång – åtminstone fram tills för bara några månader sedan då Jan Söderqvist kom ut med sin ”J’Accuse…!”: Avrättad: Swedbank, myndigheterna och mediemobben.

Det som gör skandalen intressant är istället det spindelnät av mjukiskorruption, opportunism, inkompetens, feghet och lögner som sträcker sig genom hela den svenska offentligheten – från SVT:s Uppdrag granskning och de journalister som hoppade på drevet, till Ekobrottsmyndigheten, domstolarna och till och med Swedbanks nya styrelse under före detta statsminister Göran Persson. Detta är den djupa staten, som grå och snårig verklighet snarare än fantastisk konspirationsteori.

Men vad handlar det egentligen om? Ja, nog är det en härva som Jan Söderqvist nystat ut:

Prologen är penningtvättsskandalen i Danske bank åren 2017-8, sannolikt den största i sitt slag i Europa, och möjligtvis i världen. Danske bank hade varit ryska oligarker lite väl behjälpliga i deras skumraskaffärer i Baltikum.

Detta drog till sig svenska Uppdrag gransknings uppmärksamhet, som gärna ville ha en alldeles egen penningtvättsskandal. Man började granska svenska bankers förehavanden i Baltikum. Snart fann man jackpott – en lista på femtio skumma konton hos Swedbank – och gick till attack.

I tre program sända tidigt 2019 anklagade man Swedbank för penningtvätt. Reportagen fick stor uppmärksamhet, och drevet gick. Swedbank förlorade miljarder under de kommande månaderna. Många svenskar (bland annat min egen far) sa upp sina Swedbankkonton i avsmak. De fyra ansvariga på Uppdrag granskning (Per Agerman, Joachim Dyfvermark, Axel Gordh Humlesjö och Linda Larsson Kakuli) belönades med Stora journalistpriset för årets avslöjande. Motiveringen löd: ”De gör rent hus med banken som var tvättomat för aktörer högst upp i den kriminella näringskedjan”.

Men det fanns ett problem – det var inte sant. Swedbank sysslade inte med penningtvätt. Men listan med de femtio misstänkta kontona då? Dessa konton tillhörde ett halvdussin företag, som var klart skumma. Men det var en lista på ”offboardade” konton. Swedbank hade helt enligt reglementet gjort sig av med samtliga konton och anmält dem till den estniska bankinspektionen flera år tidigare.

Visste Uppdrag granskning detta? Jan Söderqvist tvekar över den exakta blandningen av inkompetens och avsikt. Frågan är om Uppdrag granskning lurade sig själva innan de lurade andra. Men nog är det beklämmande att Uppdrag granskning i det längsta vägrade att låta Swedbank titta på listan, vilket gjorde det svårt för banken att försvara sig.

Några som tydligen tittade på TV och tog intryck av reportagen var Ekobrottsmyndigheten. På basis av detta gjorde man en räd mot Swedbank. Bankaktierna föll 12 procent, och ytterligare 4 procent nästa dag innan man satte stopp för handeln.

Swedbanks styrelse valde att sparka Birgitte Bonnesen som vd, trots att de måste ha varit medvetna om att hon var oskyldig. Istället tog de in före detta statsminister Göran Persson som styrelseordförande. Han drog in Birgitte Bonnesens avgångsvederlag och accepterade utan att klaga 4 miljarder i sanktioner från Finansinspektionen.

Det är svårt att säga varför han gjorde det. Det är inte normalt att ta 4 miljarder i sanktioner utan att klaga, inte ens när Finansinspektionen styrs av ens gamle finansmarknadsminister Sven-Erik Österberg. Söderqvist misstänker att det handlar om att Persson behövde stärka idéen om att det fanns allvarliga penningtvättsproblem för att sedan kunna rida in som den store hjälten och ställa allt till rätta. Det var ju inte hans egna pengar som gick till sanktionerna, och även om det var dåligt för banken så var det bra för Persson. I flera år har Göran Persson talat om sitt tunga ”städjobb” på Swedbank, senast i maj 2025, trots att det fortfarande är synnerligen oklart vad det är han har att städa upp och varför det tar sådan tid.

Men Persson behövde också en syndabock – Birgitte Bonnesen. Bonnesen blev ”socialt avrättad” som Söderqvist uttrycker det. Men värre skulle det bli. År 2022 anklagades hon för obehörigt röjande av insiderinformation och grovt svindleri. Tingsrätten friade henne från båda anklagelserna, men hovrätten dömde henne 2024 för svindleri.

Detta svindleri bygger på svar på frågor hon år 2018 givit i intervjuer om Swedbanks verksamhet i Baltikum. Det var många intervjuer, men hovrätten fokuserade på följande två citat:

“Ja, vi hittade ingenting. Vi har gått igenom alla kunder som var med i mediernas rapportering om Danske Bank och ingen av dem är, eller har varit, kunder i Swedbank. Inte en enda.” […] “Med hela det som kommit upp i den här Danskehistorien, kan jag vara helt säker, vi har gått igenom allting.”

Notera att detta var helt sant. Ingen har dömts eller ens anklagats för penningtvätt, vare sig i Estland eller i Sverige. De enda ”bevis” som Uppdrag granskning lagt fram, listan på de femtio kontona, hade ju hanterats korrekt. Varför dömde då hovrätten henne?

Hovrätten dömde Bonnsen eftersom de inte trodde att hon själv trott på vad hon sa. Birgitte Bonnesen ska ha trott att det försiggick penningtvätt på Swedbank när hon förnekade det, vilket ju vore att ljuga. Verkligheten – om det faktiskt skett någon penningtvätt – intresserade inte hovrätten.

För att visa att Bonnesen visste om Swedbanks icke-existerande penningtvättsproblem satte åklagaren fokus på en extern rapport som Swedbank beställt in några år tidigare. Att denna rapport sa emot flera andra rapporter och på en gång utsatts för hård kritik på grund av författarens bristande språk- och lokalkunskaper och felvalda algoritmer störde inte hovrätten.

Men mest kritiskt verkar enligt Söderqvist ha varit något så enkelt som ett missförstånd. Hovrätten förväxlar nämligen misstänkta transaktioner med fall av faktiskt penningtvätt. Att förväxla ”netto och brutto”, som Söderqvist uttrycker det. Hovrätten lät sig chockas när den hörde att det fanns misstänkta (men kontrollerade) transaktioner på 100 000 000 000 kronor. Men detta är egentligen något bra, då det betyder att banken är på sin vakt. Återigen – det enda som saknas i denna penningtvättsaffär är ett fall av äkta penningtvätt.

Men Bonnesen dömdes slutligen till femton månaders fängelse. Eller kanske inte ”slutligen” – för nu har ju fallet tagits upp i Högsta domstol. Högsta domstol får många ansökningar, men bara runt en procent godtas. Det ska finnas möjlighet att sätta prejudikat och reda ut hur lagen ska tolkas, alternativt grova felaktigheter i domen. I det här fallet gäller båda – grovt svindleri av den typ Bonnesen är anklagad för är ett mycket ovanligt brott. Det enda riktiga jämförbara fallet är det så kallade ”Saabmålet”, som slutade i ett friande.

En intressant juridisk detalj som kan bli ödesdiger är att Högsta domstol i sitt meddelande om prövningstillstånd ska ta upp fallet ”med utgångspunkt i hovrättens bedömning att det är bevisat att Swedbank Compliance på gruppnivå hade indikationer på att det under åren 2007–2015 förekom omfattande misstänkta penningtvättstransaktioner…” Det verkar alltså som om Högsta domstol kommer att acceptera hovrättens bedömning om vad Bonnesen har gjort – alltså slirat med sanningen – för att istället fokusera på om slirandet var brottsligt. Detta skulle kunna leda till att Bonnesen frias, men att anklagelsen om lögn ändå får stå oemotsagd. Kanske fastnar Bonnesen därmed i samma limbo som de två läkarna i da Costa-fallet, där de friades för mord men inte från att ha styckat kroppen.

Förhoppningsvis kommer ändå Högsta domstolens inblandning att ge Bonnesenaffären den uppmärksamhet fallet förtjänar. Men tyvärr finns det mycket som talar mot det. Detta då de två offren inte är sådana som drar till sig stor sympati. Det första offret är en tuff och rik gammal tant, som nog skulle klara ett år i fängelse. Det andra offret är allmänheten, främst i form av Swedbanks aktieägare.

Dessa aktieägare har kollektivt förlorat miljarder, även om det är svårt att sätta en exakt siffra på förlusterna. Men eftersom inte ens miljarder blir särskilt mycket för enskilda personer när det sprids ut så är det ingen som blir tillräckligt upprörd över det, trots de enorma skador som uppstår på ett samhälle när sådana fantasiljoner går upp i rök. En miljard räcker exempelvis till att ge 8000 barn en grundskoleutbildning under ett år, eller att betala 2000 poliser deras årslöner. Penningtvätt är helt enkelt inte tillräckligt sexigt.

Det andra skälet till att skandalen kan falna är själva dess storlek, och hur många högt uppsatta personer som är mer eller mindre direkt inblandade. SVT och Uppdrag granskning måste granskas, Finansinspektionen, Ekobrottsmyndigheten, rättsväsendet och Swedbanks nya styrelse, ledd av en före detta statsminister.

Men just detta är också vad som gör Bonnesenaffären viktig. Det finns gott om exempel på skandaler som gjort större skada på det svenska samhället, som Northvolt som kan ha kostat 100 miljarder, men dessa saknar Bonnesenaffärens tentakler i våra institutioner. Här är det inte bara en sak som brustit, utan flera.

Notera att det inte handlar om en planerad konspiration. Snarare bär hela Bonnesenaffären opportunismens tecken. Uppdrag granskning ville ha uppmärksamhet. Finansinspektionen och Ekobrottsmyndigheten ville visa handlingskraft. Swedbank ville undgå kritik och vissa anställda ville göra karriär. Göran Persson ville bli styrelseordförande. Åklagare och hovrätten ville visa sig på styva linan.

Det verkar till och med som om de olika parternas opportunism kommit i vägen för varandra. Uppdrag granskning har fått sin uppmärksamhet (och Stora journalistpriset) och vill inte själva bli granskade. Det vill inte heller resten av medieetablissemanget som hakade på drevet. Persson vill räkna sina pengar i fred. Ekobrottsmyndigheten och Finansinspektioner vill inte själva inspekteras. Kanske hade till och med åklagaren föredragit att förlora i hovrätten, för att slippa framträda i Högsta domstol.

Jag misstänker att alla dessa nu är mycket arga. Inte bara på Jan Söderqvist, utan än mer på hovrätten som inte bara kunde fria Bonnsen och låta skandalen dö ut. De enda som har intresse av att saken förs vidare är offren – Birgitte Bonnesen och den svenska allmänheten.

Uppdrag granskning startade ett drev, som växte till en lavin som de snart förlorade kontrollen över. Förhoppningsvis kan den Högsta domstolen nu vända detta drev så att de ansvariga får sin beskärda del. Men även om det inte slutar så lyckligt har Bonnesenaffären åtminstone gett oss en intressant etnografisk inblick i den ”djupa staten”.