Jag har genom livet suttit i ett antal bostadsrättsföreningars styrelser. Jag kan bekräfta att mina erfarenheter av uppdraget är just sådana som alla andra med motsvarande praktik omvittnar, nämligen att det omedelbart blir bråk om i stort sett vad som helst och att nyvunna fiendskaper har en tendens att fortplanta sig till efterkommande agendapunkter för att därefter permanentas.

Det finns nog inget mer demokratiskt i ordets rena betydelse än en bostadsrättsförening. Till skillnad från den stora demokratin Sverige har den lilla demokratin bostadsrättsförening direktval på personvalskandidater. Dessutom är dessa demokratiska kretsar mycket små. De påminner troligen om grekiska stadsstater där alla medborgare förväntades bidra till den gemensamma nyttan genom att exempelvis med sina egna händer bygga en väg. På samma vis måste bostadsrättsägarna ibland stå för städningen av sitt trappavsnitt vilket skapar utrymme för nya trätor när någon försöker dra sig undan vilket någon alltid gör.

Därför postulerar jag hypotesen att där demokratin är som renast blir kiven som ihärdigast. Kan du hitta någon annan förklaring till att riksdagspolitikerna efter årtionden av käbbel och misslyckanden inte lyckats få ordning på den svenska skolan, något som ändå tillhör de valda ombudens huvuduppgifter? Det duger inte att peka på ideologiska partiskillnader som förklaring eftersom utbildning är en jordnära, oideologisk sak som bör lämnas till sakkunnigt folk ungefär som när man ger ett uppdrag till en elektriker eller en VVS-are.

Sådant folk har tidigare funnits och kallats exempelvis folkskolelärare. De visste hur man gör. Man tvingar barnen att lyda och sätter eventuellt på dem skoluniform för att rika barn inte ska glassa runt med märkeskläder. Lektionerna börjar prick på utsatt klockslag och eleverna står upp när läraren gör sitt inträde i klassrummet. Bråkiga barn utvisas till korridoren. Duktiga barn får guldstjärnor. Läraren är huvudperson.

Sådana djupt rotade övertygelser om pedagogikens sanningar har alla förnuftiga människor utom en grupp svärmande avvikare som råkar befolka den svenska utbildningsbyråkratins kommandohöjder och tror att det blir bäst om skolbarnen bestämmer över lärarna vilket egentligen bara betyder att det är centralbyråkraterna själva som ska bestämma allt. Vi vet alla hur det slutar. En gång träffade jag en fjortonårig elev som förklarade att hon inte behövde kunna multiplikationstabellen ty hon skulle bli influencer i New York.

Men som fullfjädrad dialektiker kan jag inte framföra en tes utan att samtidigt hävda en antites. Antitesen är att demokratiska församlingar visst kan bestämma sig om de bara vill. Vår uppgift som dialektiker eller andra slags samhällsgrubblare är att identifiera de omständigheter under vilka demokratin, detta vimsiga väsen, kan stålsättas av sådan beslutsamhet och handlingskraft som man annars bara kan upptäcka hos enskilda människor. När kan, kort sagt, församlingar av likaberättigade få något gjort?

För att göra en lång historia kort går jag här direkt på författaren Verner von Heidenstam (bilden) som i dikten Åkallan och löfte formulerade följande antites till demokratins grundackord: ”Ja, driv oss samman med gisselslag, och blåaste vår skall knoppas”. Det betyder att alldeles vanliga människor som bostadsrättsinnehavare – nåja, kanske inte alldeles så vanliga eftersom bara hyggligt beställda medelklassare har råd med en bostadsrätt och därför utgör nationens ekonomiska och kanske kulturella grädda – kan strama upp sig om ett trovärdigt och sannolikt externt hot materialiserar sig inför deras åsyn. Att ungarna inte lär sig tillräckligt i skolan är inte hot nog eftersom vår nationella elit i sina bostadsrätter tror att vårt land har någon sorts ödesbundet beskydd mot alla olyckor som kommer sig av att folk vänjer sig av med att kunna något, att lära sig något och att tänka. (Lyssna bara på en vanlig partiledardebatt så får du höra hur landets förnämsta krets av bostadsrättsinnehavare vadar runt bland sina fördomar.)

Min antites är således att demokratin först besvärar sig med att ta sig i kragen när en främmande fara dyker upp vid horisonten. Till exempel ska det bli intressant att se om de europeiska Nato-länderna ska kunna förmå sig till något genomtänkt och gemensamt svar på Trumps halvhjärtade men ilskna försök att offra Ukraina och slänga resten av européerna under en buss.

Jag är förstås inte så säker på att jag vill att Europa ska förvandla sig till en stridslysten hegemon med det enda övergripande målet att kriga mot Ryssland. Ryssarna är trots allt ena jävlar på att smula sönder bostadsrätter om det passar dem.