Om du är en upptagen människa för vilken varje minut ägnas åt att föra mänskligheten framåt, till exempel genom att utveckla den artificiella intelligensens slutgiltiga form och funktion medan du gradvis upptäcker att du håller på att bli miljardär på kuppen, om detta alltså är din aktuella livssituation så ska du inte läsa den här texten. Du har viktigare saker att göra. Texten är bara en redogörelse för en tills vidare ogenomtänkt idé som jag lekt med utan att för den skull komma någonstans, kanske för att den är helt gripen ur luften.

Det handlar om krig. Min troligtvis barnsliga känsla består av en hypotes och ett antal korollarier, det vill säga följdsatser. Hypotesen bygger på observationen om militärindustriella komplex. Dessa har i USA omtalats ganska länge och börjar nu upprättas även i Europa (vilket märks i att rustningarna tre- eller fyrfaldigas på kort tid). Min hypotes är att länder kan kriga av två skäl, antingen för att de hoppas kunna stjäla något värdefullt från fienden såsom exempelvis boskap, guld och kvinnor, eller också för att tillfredsställa sitt eget militärindustriella komplex som liksom andra anslagsfinansierade organisationer är omsättningsmaximerande vilket de inte kan vara om de inte får skjuta av sina vapen lite då och då, det vill säga föra krig, för att köpa nya.

Ett första korollarium, eller möjligen bihypotes, är att de två krigsskälens relativa betydelse har förändrats under historiens gång. Från början fanns det inga militärindustriella komplex och alla krig syftade till att döda fiender för att kunna stjäla deras nyttigheter som just kor och kvinnor (och, som kuriositet, vackra konstföremål, tänk på Silverbibeln, ett krigsbyte från 30-åriga kriget).

Numera, påstår jag, drivs allt krigande i stället i regi av diverse nationella militärindustriella komplex, alltså byråkratiska intressen som varken bryr sig om fiendens kossor eller hans antikviteter utan bara vill få fritt utlopp för sin ackumulerade byråkratiska energi och därigenom fylla lagren med krigsmateriel av senaste modell.

På grundval av detta resonemang kan jag inte låta bli att påpeka att världens länder och befolkningar fortfarande tror att de krigar för att komma åt fiendernas rikedomar, hans Codex argenteus och hans järnmalm, snarare än för att tillfredsställa sina egna, nationella militärindustriella komplex. Detta påverkar naturligtvis krigets retorik ty inget stridslystet land kan i sin interna propaganda erkänna sina verkliga drivkrafter utan måste hitta bättre skäl som till exempel tillskriva det land som utsetts till fiende lumpna motiv. Så kan de förmå sina egna soldater att våga livet. På den tiden när man krigade för att komma åt fiendens nyttigheter behövde man inte hata honom eftersom hans tillgångar var skäl nog att slå ihjäl honom. Men i och med att det blivit billigare att köpa tillgångarna än att röva dem måste krigen motiveras med hat. Kanske var Nazityskland ett särskilt utpräglat exempel på denna nya ordning där propagandan om sådant som fiendens rasliga defekter fick ett allt tydligare uttryck i krigsretoriken. Krig kan också, av likartade skäl, motiveras med godhet, till exempel att anfallaren ska införa något som motståndaren antas åstunda såsom regimskifte och demokrati. Tänk exempelvis på Irak, Libyen och Afghanistan.

Ett andra korollarium, som jag anser vara det mest spännande – eller i varje fall mest uppseendeväckande ehuru troligen felaktiga – inslaget i denna amatörmässiga krigsvetenskapliga betraktelse, är att gammaldags krig kunde ge ett fett byte och därmed vara affärsmässigt motiverade eftersom arméer kunde ge sig ut på krigsstråt för att faktiskt stjäla nyttigheter, inte minst stora feodala jordområden som man kunde dela ut till sina egna officerare sedan man nedgjort de gamla innehavarna.

Men den tiden är förbi eftersom man således inte längre krigar för nyttigheter utan för att tillgodose de nationella militärindustriella komplexens önskemål medan man av interna propagandaskäl låtsas att det handlar om nyttigheter och viktiga realiteter. Detta – och det tror jag är min huvudslutsats – är emellertid kontraproduktivt ty kapitalismens utveckling har gjort det enklare och billigare att köpa nyttigheter än att ta dem med våld. Om Sverige exempelvis skulle vilja ha ukrainskt vete så är det mycket mer praktiskt att köpa vetet än att erövra landet för att få ett motvilligt folk att producera spannmålen för att sedan under tvång lämna ifrån sig säckarna med grödor. Och varför skulle Putin erövra Sverige när han kan köpa eller hyra praktiskt taget allt han behöver (utom kanske just en flygbas på Gotland)?

Den transatlantiska slavhandeln var en nödlösning på de amerikanska och latinamerikanska jordägarnas problem att hitta arbetskraft. Men eftersom slavarna inte jobbade frivilligt utan under tvång blev hela systemet ineffektivt. Till exempel fick stora resurser avsättas för att förhindra slavarna att fly till fristäder i de djupa skogarna. När slavarna arbetade jobbade de så håglöst de vågade. När de brasilianska slavarna blev fria fick de sparken från kaffeplantagerna i São Paulo och ersattes av nyimporterade, fria italienska lantarbetare. Det var effektivare. Är det inte sannolikt att en motsvarighet gäller för krig idag? Det är smartare att göra upp i godo, det vill säga att utnyttja marknadsmekanismerna, för att fördela jordens nyttigheter än att försöka ta dem med våld.