1700-talstänkaren Adam Smith får nog anses vara nationalekonomins grundare och centralgestalt. Han beskrev marknadsekonomins fundamenta, hur vinstintresset, det fria företagandet och konkurrensen i ett samhälle med rimligt hederliga och plikttrogna människor kunde bilda grunden för det underverk – i bemärkelsen revolutionerande levnadsförbättringar för alla – som kapitalismen under de senaste århundradena visat sig kunna åstadkomma.

Han pekade också på möjligheterna att systemet spårade ur, till exempel producenternas starka incitament att försöka upphäva konkurrensen för att skaffa sig monopol och inrätta en tryggare ordning för sig själva där de inte behövde anstränga så mycket för att säkra vinsterna utan det räckte med att tvinga på kunderna regelbundna och i allmänhet oskäliga prishöjningar. Typexemplet är elledningarna in i våra hus, naturliga monopol som ägdes av kommunerna för att förhindra rofferi. Under härskriet ”privatisering” såldes dessa monopol på 90-talet av oförnuftiga borgerliga regeringar till profitmaximerande privata monopolister, alltihop med besvärande och ihållande konsekvenser för oss som ska betala våra elräkningar.

I serien sammansvärjningar mot allmänheten är oligopol, det vill säga fåtalsmonopol, i allmänhet fullt lika skadliga som reguljära monopol. Smith sa, ungefär, att det inte förekommer att företagare inom samma bransch träffas utan att de strax börjar resonera om hur de ska förbättra sin gemensamma lönsamhet genom att sluta konkurrera utan i stället komma överens om hur kunderna bäst ska bedras.

Jag tror, om du tillåter en kort utvikning, att den nästan dominerande förekomsten av monopol och oligopol som jobbar med olika slags konkurrenshämmande regler, beslut och överenskommelser är förklaringen till landets ekonomiska svagheter. Min övertygelse är att allt utom de femtio plus procent av BNP som exporteras tillverkas under svåra konkurrenshämningar. Tänk bara på den offentliga sektorn.

En bransch som jag länge haft anledning att reta upp mig på är telefonbolagen. Tele 2, min leverantör, varnade varje månad för att jag överskridit min upphandlade bandbredd och därför ville ha extra betalt. Men den del av extrabetalningen som jag inte utnyttjade glömde bolaget att ta fram nästa månad för att jag skulle göra en ny extrabetalning för den nya perioden.

Det gjorde mig rasande och därför, förstås, till sittande fågel för en av de tjuvjägare som alltid ringer och föreslår nya abonnemang. Det kändes som konkurrens, tänkte jag och andades ut, nu skulle ett annat bolag, som visade sig vara Telenor, ta över mitt telefoneri.

Jag har berättat om mitt ärende för några vänner som genast svarat med inlevelsefulla skratt och kommentarer av typ ”Jaså, du har också gått i den där fällan!” och ”Haha, välkommen i klubben”. Jag började snart förstå vad de menade. Tjuvjägaren ringde mig flera gånger om dagen för att jag skulle ge honom en elektronisk accept av ett nytt kontrakt. Till slut skrev jag på. Då visade det sig att jag satt med två gällande kontrakt, ett med vardera bolaget, som båda skulle betalas fast jag bara behövde det ena. Det fanns något som hette bindningstid som försäljarskojaren hade lovat att ta bort. Sedan framkom att försäljaren inte arbetade för Telenor utan var en frilansare som Telenor inte tog något ansvar för. Så där höll det på någon månad då det uppdagades att Telenor inte kunde ta över mitt telefonnummer från Tele 2 eftersom det var några månaders extra avtalsbindning just på telefonnummer. Till min förvåning fanns det således två slags bindning, ett som gällde kontraktet och ett som gällde numret.

Jag förstod att hela processen måste organiseras lika noggrant som ett samordnat flyganfall mot iranska kärnvapenfabriker. Detta kunde inte skötas på telefon eftersom man aldrig kunde ringa tillbaka till samma person och telefonbolagens personal inte vill ge ut sina egna telefonnummer. De ville gömma sig bakom bolagets allmänna nummer. Därför fick jag göra upprepade fysiska besök i telefonbolagens butiker på Kungsgatan respektive Östermalmstorg där de anställda för det mesta satt kvar utom då de tagit pappaledigt. Det var ett detektivarbete (som medförde p-böter men det var ju inte telefonbolagens fel). Till slut hade vi kommit överens om ett datum när den stora Växlingen skulle inträffa.

Denna erfarenhet har lärt mig hur telefonbolagen skapar sitt oligopol. De konkurrerar genom att upphäva konkurrensen. Konkurrens vore att göra det enklare för kunderna att byta leverantör. Det skulle inte telebolagen gilla. Men om bolagen i stället gör det till ett för kunderna oöverblickbart äventyr att försöka sig på ett byte genom att trakassera dem som försöker så skaffar de sig så småningom, när kunderna begriper hur det går till, ett monopol på den kund som en gång råkar ha hamnat i deras klor. Ingen byter frivilligt och därmed är konkurrensen upphävd.