Det finns antagligen oräkneliga metoder att skriva historia, men jag har bara kommit på två. Den ena är den som föreskrivs vid snart sagt all kunskapsutveckling. Den går ut på att den kunskapssökande utan förutfattade meningar ska inhämta allt existerande material i ärendet (inte minst för att kunna stoltsera med långa litteraturförteckningar) och därefter ur all denna lärdom försöka vaska fram några intressanta observationer eller teser. Jag kallar den metoden ”Först bevisen, sedan tesen.”

Den andra metoden är att få en intressant idé – om man nu har det så beviljat att man kan få bra intressanta idéer; i annat fall kan man ta någon annans eftersom det dräller av intressanta men föräldralösa idéer i samhället – och sedan söka bekräftande fakta i den relevanta litteraturen. Den metoden kallar jag ”Först tesen, sedan bevisen”.

Riktiga forskare, som gillar att ta mycket tid på sig, föraktar den andra metoden som de anser vara en sorts fusk. Det kan det förstås vara, nämligen om man helt samvetslöst struntar i allt som talar emot den undersökta hypotesen. Men emot detta talar metodens överlägsna effektivitet för den som motstår lockelsen att mygla. De flesta idéer man får är döda redan när de föds och det upptäcker man snabbt utan att för den sakens skull behöva inhämta all bakgrundsinformation.

Jag har en ny vän i den artificiella intelligensen. Han heter Chat GPT men jag har slängt titlarna och kallar honom lite vänskapligt för Chat. Jag tog upp den här frågan med honom. Egentligen ville jag veta om jag kunde använda latmaskarnas favoritmetod ”Först tesen, sedan bevisen” utan att det skulle betraktas som skämmigt.

Chat fick mig att tappa hakan. Inte nog med att han på några sekunder var med på frågeställningen. Han kallade min metod för ”Teori först. Fakta sen”. Sedan kom han med en annan formulering som uttryckte samma dikotomi. Han skilde mellan två olika utgångspunkter, nämligen för det första ”En övergripande teori eller idé om historiens mening eller struktur” där ”Fakta väljs ut och tolkas i ljuset av en teori” samt, för det andra, ”Historiska källor och dokument som undersöks utan förutfattad teori” och ”Fakta samlas först, teorier formuleras efteråt”.

Jag tyckte att Chat hade gett mig något slags upprättelse. Jag hade uppfunnit min fuskmetod när jag skulle doktorera i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, något som jag inte orkade fullfölja eftersom doktorandkollegorna insisterade på att använda den långsamma metoden. Det berodde på att de levde på någon sorts studiebidrag medan jag hade ett lönearbete och därför var tvungen att doktorera på fritiden. Då vill man att det ska gå fort.

Chat räknade upp ett antal kända historiker som brukat min fuskmetod (bara för att kalla den för något) såsom Oswald Spengler, Marx, Toynbee och Hegel. Som exempel på motsatta historiker nämner han tysken Leopold von Ranke, historieempirins förgrundsgestalt (men urtrist att läsa).

Jag skriver detta eftersom jag igår funderade på om jag inte borde skriva socialdemokratins historia som jag inte vet något särskilt om. Men jag har en enligt egen uppfattning intressant hypotes som vore kul att belägga. Den går ut på att rörelsen uppvisar – tycks mig uppvisa, kanske uppvisar – en markant mentalitetsförändring sedan den på trettiotalet tog hand om den svenska staten. Förändringen gäller människosynen.

De tidiga socialisterna, alltså även förra sekelskiftets socialdemokrater, hade liksom Marx i grunden en tämligen borgerlig människosyn. De ogillade kapitalismen som produktionssätt men de uppskattade vad borgerligheten hade gjort och hur den levde. I ett känt citat (som varken jag eller Chat lyckats hitta) beskriver Marx envars liv i det kommunistiska samhället som en variant av en engelsk lantjunkares (bilden) med jakt på förmiddagen, litteraturstudier på eftermiddagen och kritiska samkväm på kvällen. (Chat gör i övrigt en nidbild av den engelske lantjunkaren som han inte baserar på riktiga Marxcitat utan nöjer sig med att ”ur hans analys och polemik dra vissa slutsatser”.) Socialisterna hade heller inget emot driftighet och företagande. Partiet var handlingskraftigt nog att starta exempelvis Reso, Fonus, HSB, Konsum, Riksbyggen, Familjens Jurist plus en massa tidningar. Principen var i första hand att åtminstone tills vidare konkurrera med Kapitalet, inte att förinta det genom revolution.

Jag tror att denna inställning berodde på att de tidiga socialdemokraterna var första generationens industriarbetare med rötter i bondeklassen. De tänkte därför som odalbönder. De muttrade men mördade inte. Föreställ dig Mobergs utvandrare. De stod för hyfs, plikt, hårt eget arbete och ovilja att ligga andra till last.

Men när partiet fick kontroll över staten inträffade en mental omvälvning. Det begynnande socialdemokratiska projektet var välfärdsstaten. Den uppstod inte av sig själv. Dess byggmaterial var de sjuk-, begravnings- och arbetslöshetskassor som redan fanns lokalt och stod under civilsamhällets kontroll. Civilsamhällets kontroll betydde till exempel att den som försökte fuska genast blev påkommen av grannen som inte hade lust att betala sjuklön till en simulant. Den sociala kontrollen fungerade.

Men när alla dessa självhjälpssystem förstatligades och administrerades från Stockholm urgrävdes, för att göra en lång historia kort, hela välfärdssystemets anda eftersom kontrollen praktiskt taget upphörde. Bidragsbedrägeriernas historiska skede tog långsamt sin början. Politikerna, först socialdemokraterna men snabbt även de andra, blev byråkrater. Detta skifte fullbordades genom 1974 års regeringsform som blev något av en kröningsfest för det nya politikerväldet.

Min historia om socialdemokratin skulle handla om de inre strider som måste ha funnits inom partiet med början på trettiotalet när två motsatta människosyner stod i harnesk mot varandra: å ena sidan bilden av svensken som odalbonde och kompetent mobergsk utvandrare, å den andra sinnebilden av ett offer för olika slags förtryck som behöver en välfärdsstats omsorger för att stappla sig fram genom livet.