Ett intressant mysterium är att alla framgångsrika, åtminstone före detta framgångsrika, västerländska demokratier numera har ungefär samma sociala  problem, exempelvis ökande sociala klyftor, ökande kriminalitet, eftersatt infrastruktur, försämrad skoldisciplin och illa kontrollerad invandring, i kombination med att inget av dem, vad jag har kunnat upptäcka, lyckats komma på någon bra förklaring till missförhållandena och ej heller några verksamma motåtgärder. Eller rättare sagt kan de kanske tänka ut en och annan lösning utan att förmå sig att tillämpa den. Till exempel lovade dåvarande inrikesminister Anders Ygeman för tio år sedan att utvisa 80 000 asylsökande. ”Jag tror vi får se mer av chartrade flygplan”, kommenterade Ygeman beslutsamt. I praktiken blev det knappt några utvisningar alls.

Ungefär så är det med alla lösningar. Antingen har de aldrig varit allvarligt menade eller också har de stött på verkställighetshinder.

När så många kloka människor i ett stort antal länder misslyckas med att lösa tämligen enkla problem så måste det, tror jag, bero på att de egentligen inte vill lösa problemen. Det finns något tabu som förhindrar människor att dra enkla slutsatser av de självklarheter som presenterar sig inför deras ögon. Ett sådant tabu är att vanartiga skolelever inte får bestraffas för oegentligheter såsom att de okvädat och misshandlat sina lärare. Ett annat tabu är föreställningen att alla sociala problem kan lösas av politiker om de bara får mer pengar. Detta tabu är särskilt framgångsrikt med tanke på att det överlevt årtionden av misslyckanden utan att ha blivit ifrågasatt. Ytterligare ett tabu är att alla människor är lika, den kanske mest osannolika politiska idén av alla för ett folk som praktiskt taget varje dag på teve kan se bedrifter av unika begåvningar som stavhopparen ”Mondo” Duplantis, 25, och fotbollsstjärnan Zlatan.

En mindre pedantisk person än jag skulle kanske säga att de där tabuna måhända existerar men att de inte kan åtgärdas – och därför ej heller de svårigheter de orsakar hanteras – eftersom de sitter djupt förankrade i människornas, det vill säga väljarnas, själar. Så kanske många skulle resonera, men så tror jag inte att det är eftersom jag först vill ställa mig frågan cui bono, det vill säga ”vem är det som skulle ha intresse av att det vore så?”.

Mitt svar är att det bara finns en enda intressent bakom alla våra politiska tabun och det är politikerna själva. Den minsta gemensamma nämnaren för alla moderna tabun, i bemärkelsen obegripliga eller närmast vidskepliga men allmänt hållna uppfattningar, är att de leder till slutsatsen att politiker måste ha mer makt. Varje gång som någon bryter mot ett tabu, som till exempel om en rektor ens vågade säga att han skulle vilja låsa in en besvärlig elev i en städskrubb, så blir detta ett tydligt tecken på att fascistiska böjelser sprider sig inom lärarkåren och att det därför behövs mer pengar och fler politikerstyrda myndighetsprogram för ideologisk skolning.

Ett annat tabu i bemärkelsen av överheten påbjuden villfarelse som hålls för sann och ej får ifrågasättas är att denna ordning representerar den högsta formen av demokrati. Tabut är att politiker och deras välde inte kan ifrågasättas eftersom politiker är folket och ju mer politiker styr desto mer styr folket. Själv tror jag inte på det eftersom jag själv, i egenskap av medlem av folkgemenskapen, aldrig märkt att jag styrt någonting i politiken. Jag påstås företrädas av en förtroendevald i riksdagen, men i så fall vet jag inte vad vederbörande heter. Jag har ej heller hans telefonnummer och han har aldrig efterfrågat min åsikt. En snabb undersökning bland mina bekanta har visat att ingen hade kännedom om vem som för deras talan i de stora sammanhangen och vad han i så fall haft att anföra. Och ändå anses vårt samhällsskick vara det mest fulländade som mänskligheten lyckats tänka ut. Cui bono?