Generallöjtnant John Bagott Glubb (bilden) var en brittisk officer som stred i första världskriget och sedermera blev något slags ledare för dåvarande transjordaniska armén. Men det viktiga var hans intellektuella bedrifter. Han forskade till exempel kring statsskickens, särskilt imperiernas, inre utvecklingsprocesser. När han studerat ett dussintal, exempelvis Persien, Mameluckerna, Ottomanerna, Spanien och det romanovska Ryssland drog han slutsatsen att väldena existerade i tvåhundrafemtio år innan de föll och förvandlades till något annat.

Att jag gillar den observationen beror på att jag själv kommit fram till en liknande periodicitet i min bok om 750 års svensk historia – På Spaning efter Moder Sveas Själ – där det förflutna behändigt låter sig indelas i tre sådana tidevarv, nämligen feodalismen, nationalismen och industrikapitalismen. Om du inte tror på sådant alkemistiskt mumbojumbo så är du förlåten men jag tycker att det ibland kan vara underhållande, kanske rentav användbart, med lite siffermagi.

Till exempel undrar jag helt ansvarslöst hur länge demokratin kan leva. Tanken att den inte är odödlig fanns redan hos Sokrates, som på ett elegant sätt härledde dess slut till en gradvis förändring av människornas mentalitet, där den demokratiska friheten undergrävde folkets ursprungliga flit och dygd och det hela därför gick under.

Sådant är jag benägen att tro på, särskilt när Stockholms lokaltrafik allt oftare, verkar det, ställer in buss- och spårvagnsavgångar för att det har regnat eller motsvarande. Jag tror att lokaltrafikbolagen på ett nydekadent sätt har slarvat med servicen. Därifrån gör jag en snabb koppling till att den moderna demokratin startade för just 250 år sedan i och med USA:s frigörelse från England.

Håller demokratin alltså på att ta slut nu? Någon sorts sjuka har i alla fall drabbat västerlandet. Det märkvärdiga är att alla länder som igår i den kretsen verkar smittade och att ingen hittills hittat någon utväg ens med hjälp av motorsågar som två till synes lovande desperados, Argentinas Milei och USA:s Musk, har prövat.

Karl Marx, vars hela affärsidé handlade om politiska systemskiften utan att han för den sakens skull förföll till årtalsmystik, hade tänkt sig att den förändring, med vilken han ansåg att historien var havande, skulle förverkligas genom att tidevarvets härskare, kapitalistklassen, skulle berövas sitt maktinstrument, således kapitalet. Men nu för tiden har kapitalistklassen förlorat sin övermakt och i praktiken underordnat sig politiker som är våra nya härskare. Det som numera skakar i fogarna är därför inte, som många vill tro, marknadsekonomin utan just politikerväldet.

Den grupp som ansvarar för vårt tids elände, inklusive skola, brottslighet och försenade bussavgångar, har ingen aning om vad problemen beror på. Om Sokrates kommit på besök hade han förmodligen pekat på urspårade tänkesätt som i sin tur är oundvikliga följder av demokratins idé.

Demokratins grundidé är att majoriteten ska bestämma. Eftersom det i varje situation finns 50 + procent av befolkningen som är sämre ställd än de andra blir det dessa offers världsbild som får styra den allmänna opinionen. Därför blir jämlikhet det viktigaste politiska målet och välfärdsstatens inrättande och fortsatta stöd härskarnas huvuduppgift.

När budgetfrågor diskuteras markerar politiker från alla partier att första prioritet är att välfärden ska ha sitt. Det är sympatiskt men ohållbart just eftersom välfärdens värderingar av de skäl som Sokrates framför undergräver samhället. Pengarna räcker inte. Där ligger västvärldens dilemma. Om Sokrates har rätt är det demokratin som bär ansvaret.

Man skulle därför kunna vänta sig att de vassaste hjärnorna inom myndighetsvärlden skulle arbeta för att skaffa sig någon sorts privilegierad position som skyddade dem från demokratins verkningar i form av oönskade politikerbeslut. Och mycket riktigt skriver tre universitetsrektorer den 13de juli en debattartikel i Svenska Dagbladet på detta tema. De vill fortsätta som statlig myndighet men de kräver en ”ny organisationsform” som isolerar dem från politikernas (och därmed demokratins) inflytande och ger dem rätt att göra vad de vill med sina garanterade intäkter från staten. Regeringen måste erkänna ”lärosätenas egenart i förhållande till alla andra statliga myndigheter”.

Rektorerna är troligen uppskrämda av vad som sker i USA, där presidenten i kraft av sitt demokratiska mandat och de statsbidrag som beviljas lärosätena vill styra vad professorerna ska skriva och tänka. Rektorerna längtar nog tillbaka till en svunnen tid då universitetslärarna liksom skollärarna, läkarna, advokaterna, juristerna och till och med ingenjörerna tillhörde stolta och självsäkra eliter som ingen vågade sätta sig på. Men med tiden har demokratin med sina jämlikhetsideal utarmat alla sådana en gång så samhällsnyttiga krafter. Se bara hur det gått i skolan när politikerna förverkligat demokratin och skapat jämlikhet genom att beröva lärarkåren dess prestige! Kan det vara så att demokratin just på grund av sina inneboende egenskaper på 250 års sikt urgröper sina överlevnadschanser som till exempel när rektorer kräver privilegier för de egna fögderierna?