
Som genom en på förhand ingången, men även för oss själva omedveten överenskommelse bygger alla våra samtal om politiken på vad jag med ökande erfarenhet och, vem vet, kanske tilltagande visdom tror är en falsk men allmänt omfattad premiss.
Efter att ha skrivit den meningen tyckte jag den var alltför krånglig och bad därför AI att förenkla. Så här svarade han: ”Alla samtal om politik verkar bygga på en tyst överenskommelse – som vi inte alltid är medvetna om – och som jag med mer erfarenhet (och kanske lite mer visdom) tror är fel, även om de flesta ändå verkar acceptera den”. Det kanske blev enklare. Men du borde vi det här laget i alla fall förstå vad jag menar.
Den allmänt omfattade premissen är att det relevanta objektet för våra bedömningar om samhället, dess karaktär, dess kvaliteter och brister samt dess sannolika öde är den världsliga överheten. När vikingarna fått felslagna skördar i flera år på raken kunde deras mest hyllade tänkare inte finna någon annan förklaring än att det hela var kung Domaldes fel varför de beslöt att ta honom av daga för att få bättre skördar. (Se Carl Larsson monumentala tavla Midvinterblot där situationen gestaltas och färgläggs.)
Såklart vi nu för tiden drar på munnen åt dessa nästan förhistoriska människors ovetenskapliga resonemang. Men jag blir med tiden alltså alltmer övertygad om att den sortens tänkande om samhället och nationen som vi själva ägnar oss åt är fullt lika primitiv som på Domaldes tid.
Att den världsliga överheten själv – vikingakungen på vikingatiden och politikerväldet idag – överdriver sitt inflytande är självklart eftersom de bygger hela sin legitimitet och maktställning på föreställningen att de har krafter som ingen annan har och att de därför, om något oävet inträffar, måste ges ökat inflytande. Detta tänkande är rimligen särskilt uttalat i en demokrati, där ledarnas jobb i stort sett går ut på att övertyga väljarna att konkurrerande kollegor från andra partier helt saknar nödvändiga förmågor. (Domaldes öde visar dock hur farligt det är att på det viset tillskriva sig förmågor som man egentligen saknar.)
I själva verket har demokratins bärande myt med tiden blivit uppfattningen att politiker har magiska krafter att upphäva människors lidanden såsom sjukdom och arbetslöshet. Enligt teorin kan politikerna göra detta genom sin kontroll över statens finanser med de metoder som John M. Keynes föreskrev.
Vid närmare eftertanke tror jag inte att demokratin som statsform har så mycket med förgudligandet av politikerna att göra. I alla statsformer har överheten tillmäts övernaturlig makt över naturen. Absoluta kungar tillskrevs förmågan att läka sjukdomar och deras närmaste medarbetare ansågs ha blått blod. Att demokratin slog igenom kan inte, som jag ser det, ha berott på att folket övertygades om att de med det nya systemet skulle få ett ledarskap med ockulta förmågor. Observera att Keynes, den som förkunnade politikerväldets magi, uppträdde först på 1930-talet när politikerväldet, som hade uppstått genom demokratin, kände sig sitta säkrare i sadeln och kände behov av en legitimerande ideologi med mer andliga inslag.
Jag vill inte förneka att politikerna utövar inflytande tillvarons händelser. Men detta inflytande är obetydligt i jämförelse med det inflytande som medborgarnas mentalitet utövar. John Stuart Mill, den engelske artonhundratalsfilosofen tillika författaren, ekonomen och berömde liberalen, sa att ”kvaliteten hos en nation bestäms av kvaliteten hos dess folk”.
Tänk tanken att det faktiskt ligger till på det viset! Hur skulle då våra politiska debatter och diskussioner då låta? I ett sådant läge, när medborgarnas andliga tåga anses avgörande för nationens bestämmelse och politikernas orerande räknas för lappri, vore det meningslöst för en moderat och skylla alla fel på socialdemokrater (och vice versa, förstås). Då skulle nationens ledare mer låta som frikyrkopastorer som predikade om vanliga människors samhälleliga plikter eller till och med som statskyrkopräster som höll husförhör om innehållet i Lilla Katekesen och om tio guds bud.
Det är omöjligt att tänka sig men jag tror det vore en bättre ordning.


