6 juni kom och gick och i SVT visades filmklipp från ett Malmö där Hamas-entusiaster, insvepta i keffieyh-sjalar, firade palestinska flaggans dag.

På andra håll firades Sveriges nationaldag och Svenska flaggans dag i blågula färger utan inslag av kulturyttringar som inte hör hemma i Sverige.

En vän till mig besökte just en sådan plats, där flera tusen människor hade samlats – och han var lyrisk efteråt.

”Det var bara svenskar där. Inte en hijab så långt ögat kunde nå. Det var precis som förr i tiden.”

Som förr i tiden.

Det uttrycket hör man allt oftare numera, när svenskar längtansfullt tänker tillbaka och minns ett homogent land där medborgarna stretade åt samma håll och hade ungefär samma värderingar. Men det ses inte med blida ögon av etablissemanget.

”Sånt kan man inte säga, för då är man rasist”, sa min vän.

Och det är ju så det har blivit. Det är fult att vara svensk – ofta matas vi dessutom med att svenskar inte ens finns – och att vilja vara tillsammans med andra svenskar är alldeles förfärligt.

Men är det verkligen så svårt att förstå att vi människor gillar lika? Att vi tycker om att vara med andra som vi känner oss i, som delar våra värderingar?

Naturligtvis inte. När det gäller människor med annat etniskt ursprung har inte ens de mest rabiata mångkultursivrarna svårt att förstå den känslan. Det har exempelvis skrivits spaltmeter om vikten av att äldre invandrare får möjlighet att känna igen sig i sitt hemlands kultur på sina äldreboenden.

För svenska äldre är förståelsen inte lika stor. Den existerar knappt ens.

Men så här är det: Vi gillar lika. Det gäller alla.

Och medan invandrarna i Malmö uppenbarligen känner sig mest hemma bland hijaber, palestinaflaggor och keffieyh-sjalar kommer majoriteten av svenska folket aldrig att se dessa attribut som svenska.

Foto: Skärmdump SVT