Jag växte upp i en tid då världen såg ut att bli friare, rikare och lyckligare för varje år, utan att vi riktigt förstod varför. Det låg liksom i ödets makt att ordna allt till det bästa. En ypperlig jordmån för idealism, som kunde vara mer eller mindre kompatibel med verkligheten.

Vissa idealister utmärkte sig genom sitt långa hår och menade att vi stod på tröskeln till Vattumannens tidsålder. Med hjälp av psykedeliska droger och rockmusik, kunde vi lämna materialismen bakom oss och träda in i ett tillstånd av kosmisk gemenskap.

Andra var mer politiska till sin karaktär och såg fram emot det klasslösa samhället. Dock grälade man sinsemellan om huruvida den sovjetiska, maoistiska eller reformistiska typen av kommunism, snabbast ledde till målet.

Det fanns också tekniska utopister, som hoppades att allt tråkigt arbete i framtiden skulle utföras av smarta maskiner. Befriade från bördor skulle människor bli kreativa, kärleksfulla och umgås mer med varandra, vilket borde leda till en ny guldålder.

Något av en svensk specialitet var ”byråkratisk idealism”. Dess företrädare hade upptäckt att de flesta problem i världen berodde på dålig administration. Om vi bara skickade tillräckligt många duktiga tjänstemän till fattiga länder för att bygga demokratiska institutioner, kommer svält, revolutioner och underutveckling snart att upphöra.

Denna ekokammare av idealism och framtidstro kulminerade i riksdagens proposition 1975:26 för precis 50 år sen. Med ett pennstreck uppgraderades Sverige från ”fosterland” till ”mångkultur”.

Att blanda folk från vitt skilda kulturer – med olika traditioner, lojaliteter, moraluppfattningar och religioner, som i många fall avskyr varandra – och tro att de spontant utvecklar en harmonisk gemenskap är inte bara optimistiskt. Det tyder på en närmast patologisk idealism och brist på verklighetskontakt.

Motsatsen till mångkultur torde vara ”apartheid” – ett samhällssystem som utvecklades av boer i 40-talets Sydafrika och gick ut på att hålla folkgrupper skilda från varandra. I det här fallet vita afrikander och svarta afrikaner.

Apartheid i Sydafrika var min generations främsta hatobjekt, vid sidan av USA-imperialismen. Bara nazismen kunde vara värre, men den hade ju avskaffats 1945 och ansågs lika utrotad som smittkopporna. Apartheid stred mot allt vi tyckte var naturligt, mänskligt och demokratiskt. När de vita tvingades överlämna makten till ANC 1994 firades det som en seger för mänskligheten.

Med stigande ålder och efter att ha rest kors och tvärs utanför Europa, kan jag konstatera att det vi kallar mångkultur knappast är något ”naturtillstånd”. Det är betydligt vanligare att folkgrupper lever på skilda platser, uppbär olika status och bemöter varandra med viss grad av misstänksamhet. Bara i Afrika lär finnas runt 1000 olika etniciteter, varav vissa anser sig ha renare blod än andra. Andra berömmer sig av att ha en mer ”korrekt” religion. Åter andra betraktar sina grannar som illegitima konkurrenter om åkermarken.

Många afrikanska länder är noga med att hålla isär grupperna geografiskt, dels av pragmatiska skäl för att minska risken för blodiga konflikter men också för att gynna den regerande etniciteten. Man följer alltså samma princip som boerna, fast bara i det vita Sydafrika kallades det för apartheid.

Till boernas försvar ska sägas att deras version av apartheid resulterade i det mest välmående landet i Afrika. Det gällde även den svarta befolkningen, vilket visades av hög invandring från övriga afrikanska länder. Inom loppet av en generation lyckades ANC förvandla detta mönsterland till ett skräckexempel av våld, korruption och kriminalitet.

Inte heller Mellanöstern är något mångkulturellt paradis. Kurderna bor i sina byar, druserna i sina och maroniterna i sina. Samma sak gäller för hundratals andra etniciteter och minoriteter. En del grupper har regeringens öra, andra blir styvmoderligt behandlade. Ibland är det till och med livsfarligt att röra sig utanför den region där man hör hemma. Men ingenstans kallas det för apartheid, utom i Israel.

Det ska tilläggas att Israel är det mest mångkulturella och toleranta samhället i Mellanöstern. Öppenheten gäller dock inte palestinier, vilket kan bero på att palestiniernas hela identitet bygger på att utplåna landet Israel och mörda dess befolkning. I vissa situationer kan ett visst mått av apartheid vara motiverat.