Jag var ute på lokal häromkvällen. Det var en mycket trevlig kväll i släktingars och goda vänners lag. Men när jag kom hem, och svängde in på min gård, blev det extra trevligt. På gården hade några av grannarna en trivsam liten fest med kubbspel och grill och musik – och när jag hörde vad de spelade blev jag varm inombords.

På vår lilla femtiotalsgård ljöd, alldeles lagom högt, Lyckliga gatan – slagdängan från förr, med en text som går rakt in i själen nu som då.

Då hade i stort sett varenda människor personlig erfarenhet av hur lyckliga gator i hela landet fick ge vika för öststatsinspirerade miljonprogram.

Nu är det andra lyckliga gator som rivs – de lyckliga gatorna i våra minnen, vår själ, vårt DNA. Kulturarvet, det kollektiva minnet, de homogena värderingarna – av det är snart ingenting kvar.

Men. Jag blev varm inombords ändå och jag ska berätta varför. Det faktum att Lyckliga gatan ännu spelas i våra kvarter säger mig att allt inte är förbi, inte ännu i alla fall. Hoppet lever, trots allt.

Lyckliga gatan sjöngs in av Anna-Lena Löfgren från Enskede i södra Stockholm och gavs ut 1967. Melodin är italiensk och heter i original Il Ragazzo della via Gluck och den svenska texten skrevs av Britt Lindeborg. När hon fick melodin skickad till sig av Sonets dåvarande inspelningschef Rune Öfwerman hämtade hon inspiration från stadsrivningarna i Hagalund, som hon var djupt kritisk emot. Och resten är, som man brukar säga, historia. Lyckliga gatan är en av våra stora svenska schlagerklassiker och texten får det fortfarande att rysa i mig:

Lyckliga gatan, du finns inte mer
Du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen

Britt Lindeborg kunde uttrycka det som ett helt folk kände i själen och hjärtat.

Inte för att det hjälpte. Ingen makthavare drog i bromsen. De bara gick på i ullstrumporna som de ju fortfarande gör.

Men. Folk minns. Och vi som fortfarande är kvar kan förmedla våra minnen till de yngre generationerna. Vi kan berätta, vi kan visa gamla foton, vi kan visa vår kärlek till det som var och räta på ryggen.

Viktigast är att vi inte skäms för att vi idag känner samma avsky för samhällsutvecklingen som Britt Lindeborg gjorde på sin tid. När makthavarna står där och vräker ur sig en massa grötmyndigt skit om att allt minsann inte var bättre förr så ska vi svara upp och inte låta dem få sista ordet. För väldigt mycket är trots allt oändligt mycket sämre nu. Och det måste vi fortsätta att säga, högre och högre.

Jag var fem år när Lyckliga gatan kom och den hamnade snart i familjens skivsamling. Jag älskade den låten och det gör jag fortfarande. Den definierar allt som en gång var bra med Sverige – och allt som nu försämrats.

Att den ljuder i mitt grannskap än idag, nästan 60 år senare, är något att glädjas åt.

Foto: Olle Olsson-huset – det enda som blev kvar när Hagalund blev en betongförort. Konstnären Olle Olsson själv kämpade på barrikaderna in i det sista för att rädda sitt älskade Hagalund. När grävskoporna kom gav han upp och han målade aldrig igen. (wikimedia commons)