Ibland, när man minst förväntar sig det, dyker det upp saker som är intressanta. Det hände mig när jag en sen kväll och inte hunnit stänga av TV-n. Då fick jag utan prut en förklaring till den franska koncernen LVHMs uppkomst, internationella framgång och ställning som Frankrikes största och viktigaste exportföretag.  

LVHM är ett holdingbolag för modehuset Louis Vuitton, cognacsproducenten Hennessy och champagneproducenten Moët et Chandon. Dessa tre äger i sin tur massor av andra företag och ännu fler varumärken. Alla bolag och varumärken handlar om lyxartiklar. 

Holdingbolaget kontrolleras av Frankrikes rikaste person, Bernard Arnault, som ibland kallas kungen i lyxproducenternas rike. 

Jag hade sett en film på Arte, den tysk-franska kulturkanalen, och av någon anledning satt jag kvar när det följande programmet påannonserades: ”L’invention du luxe à la Française” eller ”Lyx – en fransk uppfinning”.  

Det var dock först när jag hörde namnet Colbert, som jag på riktigt vaknade till liv. Colbert – den gamle merkantilisten – vad kunde han ha med LVHM att göra? Jag visste ju att Jean-Baptiste Colbert hade varit den franske kungen Louis XIV:s finansminister 1661 – 1683 och att det var då som Frankrikes glansperiod startade. 

Colberts början hade inte varit enkel. Frankrikes finanser var urusla, när han tillträdde. Frankrike hade dels haft ett blodigt inbördeskrig (egentligen ett religionskrig mellan katoliker och protestantiska hugenotter), dels fört krig med nästan alla de övriga länderna i västra Europa.  

Det franska samhället var starkt segregerat och ojämlikt. Bönderna som hade plågats av utskrivningar av soldater och skatter var utfattiga, medan överklassen – i minst hovet -hade fortsatt att leva i högsta välmåga med lyxiga kläder, peruker, puder och parfymer.  

Inget av detta producerades i Frankrike utan importerades, och därför visade Frankrikes handelsbalans och statsbudget rekordunderskott. Den franska staten tvingades låna större och större summor utomlands för att finansiera överklassens fåfängliga vanor. 

Den största lyxprodukten vid denna tidpunkt var spegeln. Tillverkningen av speglar var en specialitet för kungariket Venedig, och den franska överklassen importerade massor av dyra speglar från Venedig. Andra lyxprodukter var vackra, färgglada och behagligt lena tyger från Amsterdam och virkade spetsar från Bryssel.  

Colbert förstod snabbt att han inte skulle bli långvarig på posten som finansminister om han försökte ändra på hovets och överklassens vanor. Han var heller inte miljöpartist. Därför beslöt han i stället att med alla medel se till att få i gång inhemsk tillverkning av dessa efterfrågade produkter i Frankrike!  

Han skydde absolut inga medel. Han lockade med skattebefrielse och privilegier, han uppmuntrade till kidnapping och alla former av ”industrispionage” (de flesta produkter var ju hantverksmässiga), och han lyckades faktiskt sakta men säkert att skapa en inhemsk produktion av det mesta! 

Ett stort problem inledningsvis var att kvaliteten på de inhemsk producerade varorna i början inte var av lika hög kvalitet som de importerade. Han lät därför inrätta ett särskilt råd av kontrollanter för inspektion av standardiserade mått och vikt samt kvalitet på de inhemskt producerade varorna. Dessa inspektörer genomkorsade Frankrike i sin nit att öka standardiseringen och höja kvaliteten på det som producerades. 

Inspektörerna lyckades även höja effektiviteten i indrivningen av skatter från 25% till 87%. Men det var tullar som förstärkte statskassan mest. 

Colbert införde tullar, först bara på export av viktiga råvaror. men allt eftersom även på de flesta importerade färdigvaror.  

Det får mig att tänka på den 47:e presidenten i USA, Donald J Trump. Är det inte samma medel som han försöker använda? Situationerna är likartade. USA har, likt Frankrike då, både en hög statsskuld och ett stort underskott i handelsbalansen. Kreditinstitutet Moody’s sänkte nyligen USA:s kreditvärdighet, och det beslutet hade nog varit i säck innan det kom i påse. 

Trump visade redan under sin första presidentperiod att han inte var någon vän av globaliseringen. Hans väljarstöd består främst av industriarbetare och pensionärer samt en del andra som motsätter sig Demokraternas nyordning med fokus på DEI. 

Trump vill återindustrialisera USA. Han vill återförs de jobb som USA har tappat till Kina och övriga Ostasien, visst, men han vill även stärka USA:s handelsbalans, täppa till hålen i statsbudgeten och minska statsskulden!  

Trump vill inte urholka statsfinanserna som hans föregångare skapat med det han anser vara onödiga krig. Han vill ”make a deal”. Han vill sälja flygplan, krigsmateriel, kretskort och allt annat ”made in USA”.  

Enligt Arte-programmet var det just krig som till slut blev Colbert:s öde. Ludvig XIV drog först ut i krig mot tyskar (erövrade bland annat Alsace) och snart därefter mot Spanska-Nederländerna. Frankrikes statskassa åderläts på nytt, och Ludvig XIV blev arg. En syndabock måste hittas. Det blev Colbert. Han avgick efter att Ludvig XIV hade skällts ut honom efter notor, faktiskt inte för krigen, utan inte så lite ironiskt för den påkostade ombyggnaden av Versailles, ett påhitt av Ludvig XIV själv!  

Men om man beaktar vad LVHM idag står för och betyder för Frankrikes ekonomi, måste man medge att Colbert lyckades i sitt uppsåt. Vi får väl se om Donald J Trump lyckas upprepa bravaden och etablera någon ny epokgörande produktion i USA.  

Stig Fölhammar är f d stats- och EU-tjänsteman, konsult och egenföretagare.