Sedan några år tillbaka har en ny självuppfattning med växande tyngd lägrat sig över västerlandet. Denna nya självuppfattning är inte svårförståelig och kräver ej heller långa föreläsningar för att kommuniceras. Den är inte längre än en normal elevator pitch på tio sekunder. Uppfattningen lyder ungefär: ”Vi har glömt bort de nyttiga, gammaldags värderingar som en gång la grunden för våra framgångar”.

Uppfattningen att det är bra att värna sina gamla värderingar när värderingarna är gynnsamma är inte svår att förstå. Därför har den hyllats i alla tider. Som inledande devis till en historiebok som jag skrev för fyrtio år sedan tog jag en fras från Kung Lear som uttryckte samma sak: ”Den varelse som ej sitt ursprung vördar får inget säkert fäste i sig själv”.

Men att denna insikt är enkel och självklar innebär inte att den är allmänt omfattad. Det beror på att vi för det mesta inte gillar nyttiga och ansträngande saker, det må vara morgongymnastik eller strikt arbetsdisciplin. Sådant accepteras i längden bara så länge hårda livsvillkor pålägger oss fortsatt, tillräcklig press eller – för att anlägga ett freudianskt perspektiv – pliktkänslan trängt så djupt in i vårt undermedvetna att det blivit en del av vårt folks kollektiva överjag.

Janerik Larsson är en journalist som flitigt deltar i nationens allmänna bildning genom att, verkar det, läsa alla tidningar i hela världen och då och då presentera särskilt intressanta artiklar för läsekretsen. (Du kan bli medlem här.) Häromdagen publicerade han en artikel av den kinesiske politbyråmedlemmen med mera Wang Huning (bilden). År 1989 hade Huning skickats på ett halvår till USA för att, likt en modern Alexis de Tocqueville, dra användbara slutsatser.

Huning ska vara en välkänd kinesisk intellektuell och opinionsbildare med rätt att viska framtidens politiska slagord i öronen på det högsta politiska överhuvudet, till exempel Hu Jintaos ”Vetenskapliga utsikter för utveckling” och, nu senast, Xi Jinpings ”nya era” av global uppgång. (Jag är inte heller medveten om storheten i dessa sloganer, men jag har lärt mig att kinesisk politik på högsta nivå normalt sammanfattas i till synes betydelselösa fraser. Jag skriver detta bara för att vi ska ena oss om Hunings överlägsna inflytande över kinesisk politik.)

Här är några citat om Hunings amerikarapport ur den artikel som Janerik skickat runt:

Även om han (Huning) slogs av den amerikanska modernitetens prylar – dess arkitektur, motorvägar, monument och skyskrapor – upptäckte han under den en ”underström av kris”. Mer än hundrafemtio år efter Alexis de Tocquevilles besök trodde Huning att Amerika hade bytt sin själ – samhällets, traditionernas och familjens förenande vävnader – mot äran av nationell rikedom och makt. Starkt men svagt, individualistiskt men ensamt, rikt men dekadent var Amerika, som titeln antydde, en paradox på väg mot katastrof.

Huning skrev att ”familjen höll på att urholkas”, vilket ledde till ensamhet, hedonism, splittrade familjer och ”vilsna tonåringar”. Han hänvisade till den höga andelen ensamstående mödrar och klyftan i utbildningsnivå i rapporten och frågade: ”Kan alltför löst sammanhållna familjer bidra till sociala framsteg?”

Huning smädade en ”generation av ungdomar som är okunniga om traditionella västerländska värderingar”. Det finns en känsla av moralpanik som genomsyrar hela boken. Han känner kulturellt förfall runt omkring sig i USA. Om värdesystemet kollapsar, hur kan då det sociala systemet upprätthållas?

I takt med att Kina marscherar mot vad Xi Jinping kallar ”den stora föryngringen” har det blivit allt tydligare att västerländska politiska idéer inte längre anses ha något värde inom partiet. Huning, som har den mäktigaste kinesiske härskarens öra sedan Mao Zedong, håller i den reviderade ritningen.

I Xis uppfattning om den ‘nya eran’ är ojämlikhet i rikedom och de überrika naturligtvis viktiga utmaningar, men det finns något som partiet ser som lika nödvändigt: ett enat värdesystem.

I höstas förbjöd utbildningsmyndigheterna användningen av utländska läroböcker i Pekings låg- och mellanstadieskolor och lade i stället tonvikten på böcker som hyllar Xi Jinpings filosofi. I upplagan för första- och andraklassare innehöll ett kapitel en lektion om konformitet med hjälp av ett klädtips: ”Att odla rätt värderingar är som att knäppa skjortor”, stod det. ”Om du gör fel på den första knappen kommer resten också att komma i oordning.”

Över hela det kinesiska samhället, från klassrummet till vardagsrummet, driver partiet ett program av kulturkonservatism. Pedagoger har beordrats att anställa fler gymnastiklärare för att ”odla maskulinitet” hos pojkar. Medieföretag har tvingats att svänga från program som visar ”feminina män” till sådana som främjar ”traditionell kinesisk kultur”. Spelbolag får nu endast erbjuda minderåriga en enda timmes speltid, från klockan 20 till 21, på fredagar, lördagar och söndagar.

Xi Jinpings tolkning – och Wang Hunings tolkning också – av vad som dödade Sovjetunionen var att de slutade tro på sanningarna i sin tradition. Om Wangs bok inte sporrar amerikaner till självreflektion i dessa termer, ger den i alla fall en inblick i hur många kineser ser på USA, och västvärlden i stort.