Makthavares lösning på alla problem är att de själva måste ha mer makt. I samhällen där de rika bestämmer kommer inflytelserika ekonomer regelmässigt fram till att exempelvis arbetslöshet bäst bekämpas med skattesänkningar. Det angivna skälet är att de rika ska få lust att investera mera, men jag tror att förmögenhetsförstärkning för de rika som bestämmer i sig är skäl nog. Motsvarande svenska järnlag definieras av att det är politiker, inte kapitalister, som bestämmer. I vårt land löser vi därför våra bekymmer genom att ge politikerna och deras institutioner mer makt.

Ett fall som just nu utspelas inför våra ögon illustrerar denna politisk-filosofiska tumregel som säger att ordagrant alla problem, till och med motsatta problem, löses med mer centralstyre. Egentligen är det ännu värre, ty även problem som vi inte visste att vi hade ofta anses behöva styras upp med nya regler. I USA har det uppstått konflikter mellan universiteten, som vill ha pengar utan några instruktioner från staten, och staten som vill bestämma hur dess bidrag ska användas av lärosätena.

Den konflikten finns inte i Sverige eftersom universiteten är myndigheter som definitionsmässigt ska styras av staten. Men det hindrar inte att situationen av svenska politiker, oavsett politisk inriktning, kan användas för att inskärpa behovet av mer centralstyre vilket är ett krav som förenar dem. En utredning om mer självständighet för universiteten hade oförsiktigt nog föreslagits av liberaler. Då visade det sig att de två partier som mest hatar varandra, socialdemokraterna och sverigedemokraterna, benhårt krävde samma gemensamma lösning fast med motsatta motiveringar. (På det viset kan politikerväldets partier bekämpa varandra trots att de vill samma sak.)

Både röstade enligt partioligarkins järnlag för fortsatt statlig politikerkontroll över universiteten fast av olika skäl. Sverigedemokraterna vill ha fortsatt politikerkontroll eftersom staten måste bestämma. Det räcker som motiv eftersom pengarna är statens och staten politikernas. Socialdemokraterna vill inte ha statlig kontroll eftersom universitetslärarna och forskarna måste ha frihet – det kan ju komma något slags Trump i regeringsställning även i Sverige och då måste akademikerna kunna stå emot – men samtidigt vill socialdemokraterna ha statlig kontroll över universiteten enligt den oligarkiska järnlag som blivit en del av deras gener sedan nittonhundratrettiotalet. Socialdemokraterna och sverigedemokraterna vill egentligen samma sak fast de egentligen vill motsatta saker (eller om det var tvärtom). Socialdemokraternas utbildningspolitiska talesperson säger att akademin är mer skyddad om den ägs av staten. Det friaste av allt är att stå under noggrann statlig kontroll, skulle man kunna förtydliga. Krig är fred. När skäl för centralisering och decentralisering samtidigt föreligger gäller järnlagen vilket betyder att man alltid ska centralisera. Det enda absolut förbjudna svar en politiker kan anföra som svar på en fråga om hur han tänkt sig att lösa ett visst problem är att han saknar lösning men räknar med att medborgarna själva ska kunna hantera saken.

Egentligen behöver vi bara två partier i vårt land, ett som vill centralisera och ett som vill decentralisera. Men då ingen politiker vill decentralisera eftersom det skulle betyda att han fick mindre att säga till om så finns bara utrymma för ett parti. (Jag minns när jag på nittiotalet reste runt bland kommunerna som en frälsande Ansgar för att övertyga politikerna om att skolpeng var en bra idé eftersom det gav mer makt till medborgarna. Det föll inte alltid i god jord. Det var alltid någon politiker, ofta centerpartist, som misslynt undrade vad jag tyckte politikerna skulle göra om vanligt folk fick mer att säga till om.)

Du som är statsvetenskapligt skolad kanske invänder att jag bevisligen far med förtal eftersom det står på framskjuten plats i Fördraget om Europeiska Unionen och Fördraget om Europeiska Unionens Funktionssätt att ett antal statschefer ”har föresatt sig att fortsätta processen för att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken, där besluten fattas så nära medborgarna som möjligt i enlighet med subsidiaritetsprincipen”.

Oligarkins järnlag är emellertid starkare än subsidiaritetsprincipen vilket visar sig inte minst i EU:s praxis enligt vilken det inte är möjligt att flytta besluten närmare medborgarna. För att säkra demokratin och förhindra illegitim påverkan av olämpliga intressen måste politikerna reglera mera. Frihet är slaveri.

Jag har nu medelst googling forskat i varför teorin om subsidiaritet regelmässigt följs av motsatt praktik. Det beror på dåliga språkkunskaper. Wikipedia förklarar: ”Ordet subsidiaritet härrör från det latinska ordet subsidium som betyder stöd. Innebörden i detta är att en gemenskap har en stödjande funktion gentemot sina medlemmar.” Stöd betyder pengar. Ju mer pengar, desto mer subsidiaritet. Pengar kommer från politiker. Ju mer pengar politiker har, desto mer har medborgarna att säga till om. Demokratin kräver mer centralstyre.