Jag går inte i kyrkan särskilt ofta men det blir ett och annat dop, bröllop och (allt oftare, tyvärr) begravning.

I kyrkan sjunger man psalmer. Två populära psalmer som jag tycker särskilt illa om är 289an (”Guds kärlek är som stranden och som gräset”) och 791an (”Du vet väl om att du är värdefull”).

Att jag ogillar dem beror på att de ger uttryck för en individualistisk, ego-centrerad, postmodernistisk, totalt kravlös människosyn. Man får göra precis vad man vill. Inget ansvar är nödvändigt, Gud – eller välfärdsstaten, anar man – accepterar allt och kommer att lösa alla problem, så simma lugnt:

Vi frihet fick att bo där, gå och komma, att säga ”ja” till Gud och säga ”nej”/ Vi vill den frihet där vi är oss själva/ den frihet vi kan göra något av (289an)

Jag kan förstå att 289an är populär på begravningar där det sitter ett antal normalateister som inte vill höra något innerligt fromt om Guds rike utan föredrar något naturromantiskt som ”Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem”. (När min kusin Johnte begravdes spelades istället triumfmarschen ur Aida på trumpet, det var mer värdigt en död, rätt trolös person, menar jag.)

791an är mer nischad mot dop. Samhället talar till det lilla barnet. Kyrkan, samhället, vuxenvärlden förklarar för den relativt nyfödde hur saker och ting ligger till i den mänskliga gemenskap där vederbörande just så högtidligt, genom dopet, fått medlemskap.

Det första budskapet är att barnet inte nödvändigtvis ingår i någon gemenskap, utan är en unik varelse: ”Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du”.

Det andra budskapet är att barnet ska lära sig att skita i om vuxenvärlden eventuellt försöker undervisa och uppfostra henne ty Gud själv struntar i om barnet lär sig något eller inte:

Det finns alltför många som vill tala om/ Att du bör vara si och så/ Gud Fader själv, han accepterar dig ändå/ Och det kan du lita på.

Vilka kan de där alltför många som har synpunkter på den unges beteende vara? Jag föreställer mig föräldrar som vill inpränta någon sorts uppfostran, lärare som ställer krav på kunskapsinhämtning och läxläsning, arbetsgivare som kräver någon sorts leverans och ordning. Men barnet vet att Gud Fader själv, han accepterar dig ändå, och det kan du lita på. Grötrim som livsfilosofi, jag tar mig för pannan.

Sedan kommer förtröstansfulla tips om barnets framtida introduktion på arbetsmarknaden:

Du passar in i själva skapelsen/ Det finns en uppgift just för dig.

Man kan lätt föreställa sig barnet på Arbetsförmedlingen sökande just sin av Gud tilldelade uppgift. Men eftersom Gud inte tyckte det var så viktigt att barnet följde lärarens anmaningar om att barnet skulle lära sig något så blir det knepigt med anställningen. Men vafan gör det, barnet får väl i alla fall ett erbjudande om någon sorts åtgärd som det, ifall det så önskar, kan avvisa:

Men du är fri att göra vad du vill med den [”uppgiften just för dig”]/ Säga ja eller nej.

Jaha, barnet kanske säger nej. Men det grejar sig i alla fall ty:

Du vet väl om att du är värdefull/ Att du är viktig här och nu/ Att du är viktig här och nu/Att du är älskad för din egen skull/ För ingen annan är som du.

Det finns väl någon annan sorts åtgärd som funkar bättre för barnet eller kanske socialbidrag, numera omdöpt till försörjningsstöd.

Mitt problem just nu är att jag inte lyckas utröna hur många kronor det handlar om per månad för barn som enligt kyrkans rekommendationer tackar nej till jobb. Kolla gärna här.