Jag har (turligt nog för mig) aldrig deltagit i något krig eller ens kommit i närheten därav, men jag sett filmer, läst böcker och hört berättelser om krig som fått mig att vändas ut och in. Om jag dessutom mobiliserar fantasin framträder scener som göder den avsky man måste känna inför denna vedervärdiga hantering.

Under min uppväxt och fram till för bara några årtionden sedan har jag, inte minst i samband med lumpen, som jag lämnade med civilmilitär löjtnants grad, lärt mig några grundprinciper avseende svenskt försvar:

= Sverige hatar krig och älskar fred. Det närmaste vi kan komma krig (om man inte räknar andra världskrigets tyska permittenttrafik med tåg genom Sverige) är fredsmäkleri i internationella sammanhang. Därför har vi hållit oss förbehållslöst neutrala, vilket vi tidigare bevisat genom att stå utanför Nato.

= Vår enda potentiella fiende har varit och är Sovjetunionen/Ryssland. Inget annat land vill erövra oss, men denna stormakt, har det förklarats, vill det. När jag låg i lumpen fick soldaterna en bok om krig där en enda möjlig fiende identifierades. Denne uppträdde under täcknamnet ”stormakt Röd”.

= Per Albin Hanssons paroll från andra världskriget – att ”Sveriges beredskap är god” – gällde fortsatt under efterkrigstiden och då med lika dåligt och gradvis avtagande fog.

= Om stormakten Röd anföll Sverige skulle Förenta Staternas flotta komma ångande vid horisonten till vår räddning. Detta talade vi tyst om, kanske för att vi trodde oss lura Röd, men alla som hade en marinofficer i släkten kände till planen ty släktingen hade varit på flottövning i San Diego, Kalifornien.

= Sverige ökade hela tiden sin försvarsförmåga, inte minst genom att inrätta en feministisk utrikespolitik som gick ut på att utbilda fler svenska kvinnor till medlare i FN:s tjänst. Troligen stärktes Sveriges försvar även av att överbefälhavaren under flera år dansade och sjöng i Pride-festivalen.

Mot denna bakgrund var det svårt för mig att få in i min hjärna att Sverige för bara tre år sedan brådstörtat ansökte om medlemskap i Nato och för ett år sedan blev fullvärdig medlem. Jag tror att alla andra svenskar har samma problem som jag även om de fortfarande är så groggy av förändringen att de inte tagit in vad som sker. De fattar inte och det är därför vi inte har någon stor omvälvande debatt i denna nationella ödesfråga. Men faktum har blivit, tror jag, att vårt land, från att ha varit ett ängsligt fredsälskande land med ett ängsligt fredsälskande folk, plötsligt förvandlats till en grupp krigshetsare. Du kanske tycker att krigshetsare är ett för hårt ord och, gärna för mig, välj något annat ord, jag fortsätter emellertid att här och nu använda det eftersom jag inte kommer på något bättre. Här är några relevanta omständigheter:

= Jag har sedan sextiotalet älskat och beundrat USA men för den skull inte förnekat att landet trots sina goda sidor och fina filmer är starkt krigiskt orienterat med ett tidvis perverst omhuldande av dess militärindustriella komplex. (Glöm förresten aldrig att Sveriges välfärdsindustriella komplex är konstruerat på nästan samma sätt och i många stycken lika farligt inte minst som det är ungefär fyra gånger så stort som andel av BNP.)

= Imperier hetsar alltid till krig även om de består av vänliga människor, annars vore de inte imperier. Nato är som ett hunddagis en morgon på Karlavägen med en ledare som håller ett stort antal gläfsande knähundar i koppel. Genom medlemskapet i Nato har Sverige blivit en av dessa gläfsande knähundar. När det kommer instruktioner om att vi måste mångdubbla försvarsanslag så måste vi göra det även om sådana som jag inte förstår varför krigshetsen ska gå upp i stabsläge vilket den gör exempelvis när EU plötsligt ska behöva en egen krigsmakt. Det är ständigt denne Röd som ligger bakom, förstås, även om detta lika lite som Natointrädet har diskuterats med det demokratiska Sveriges befolkning.

= Jo, krigshetsen kommer sig officiellt av att president Trump kan tänka sig att sluta betala för ukrainakriget mot Röd och att han tycker att knähundarna kan hantera det ansvaret. Men knähundarna är snåla och vill inte betala för något som de tidigare fått nästan gratis av USA. Dessutom vet de att de saknar både ledarskap, utrustning och organisation för att ta över uppgiften. Därför börjar de hata USA och särskilt Trump med tidigare aldrig manifesterade krafter. De tycker att USA är skyldigt att, om inte själv utföra, så i alla fall betala för detta obehagliga jobb.

Mitt problem är att jag misstänker att svenska folket ännu inte fattat vad det gett sig in i. Det förstår att äventyret kommer att bli dyrt när det börjar skickas nya rustningsräkningar från Nato, EU och från den egna försvarsmakten. Men jag tror inte att folket begriper att en tämligen säker konsekvens av vår nya och, som det känns, ogenomtänkta position – i varje fall om vi ska fortsätta den klart krigshetsande retoriken om att Putin ska krossas av Zelinskyj – så kommer svenska ungdomar förr eller senare att skickas att dö vid fronten i sydöst.

Jag tror inte vi förstår detta när vi entusiastiskt viftar med ukrainska flaggor. Vi är inte redo för flygplanslaster med liksäckar.