För länge sedan såg jag en tankeväckande förstasidesrubrik i en smålandstidning. Rubriken löd: ”Elsa, 82, svälter. Vad gör kommunalrådet?” Det visade sig handla om en ensligt boende dam som hade fått svårt att ta sig till livsmedelsbutiken på grund av ymnigt snöfall.

På ytan verkade tidningsartikeln vara en kritik mot kommunalrådet som mer eller mindre anklagades för att inte ha uppfyllt sina sociala skyldigheter. Det ligger förstås en del i det eftersom det står i regeringsformen att ”den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten”. Journalisten behövde inte ens säga att det var kommunalrådets huvuduppgift att se till att Elsa fick mat eftersom det rimligtvis inte fanns en enda läsare som inte omedelbart begrep budskapet. Alla visste att Elsas välbefinnande var kommunens viktigaste åliggande.

I själva verket var artikeln inte alls någon kritik mot kommunalrådet utan i stället en uppmuntran till honom att bygga ut kommunens socialtjänst med ytterligare kontrollfunktioner, något som han i alla fall ville göra enligt den organisatorisk-byråkratiska tillväxt- och anslagsmaximeringsprincipen. Jag lärde mig då att nästan allt i media som ser ut som kritik av välfärdsstaten tvärtom är en sträng uppmaning att den ska kräva mer befogenheter och uppgifter samt större anslag. Media är den stora påtryckaren för välfärdsstatens och politikerväldets expansion.

Denna verksamhet tar aldrig ledigt. Den pågår 24/7/365. I Sverige lyder vi ivrigt regeringsformen även om nästan ingen har läst den. Om jag får tjata för tredje dagen i följd om Gramscis begrepp ”hegemoni” så tror jag att det är just sådant den italienske kommunisten menar. Folk gör och tänker saker som de fått lära sig bara för att alla gör så och för att det så ska vara. Om någon säger emot så tystnar sällskapet.

Precis som smålandstidningen gjorde ett fint scoop om Elsa, 82, granskar min morgontidning efterverkningarna av masskjutningen på Risbergska skolan i Örebro. Rektorer och andra skolansvariga över hela landet funderar förstås på vad de kan göra för att hos sig förebygga liknande dåd. Tidningen vill att allt ska gå rätt till.

Ryggmärgsreflexen hos en ansvarskännande rektor är troligen att se till att skolan har en enkel plan som inövas av elever och personal, typ att de vid hot om PVD, Pågående Dödligt Våld, i första hand ska fly, sedan ta skydd och därefter larma 112. Mycket mer än så kan antagligen inte förberedas eftersom man inte har så många sekunder på sig. Tidningen, som är Dagens Nyheter, förklarar emellertid att saken är mycket mer komplicerad än man tror. Även skolministern är inne på den linjen. Hon tycker det är bra att skolpersonal ”tar säkerhetsarbetet på allvar” men konstaterar i enlighet med regeringsformen att huvudansvaret ligger hos politiken: ”Det är uppenbart att det måste styras upp hur det sker, så att de insatser som vidtas är relevanta och av hög kvalitet”. Så talar alltså en av de centrala makthavare som på tjugo år varken fått bukt med assistansbedrägerierna eller de oändliga andra offentliga misslyckanden som inkapslats i ständigt nytillsatta utredningar. Men precis i enlighet med sitt tjänstemanus säger ministern att hon och hennes kollegor – ”vi” – måste ta ett ”nationellt grepp”. Hon har förresten redan börjat. Hon ”ser nu över alternativ för att få det på plats så fort som möjligt”.

Vad som nu pågår i verkligheten, framgår det av artikeln, alltså medan politiken gör de utredningar som behövs, formulerar de nya lagar som kan bli nödvändiga, inrättar de nya instanser, tjänster och regelverk som ärendet troligen förtjänar och sedan bemannar skutan i enlighet med svenska politiskt korrekta metoder som nu kanske förbjudits av amerikanska ambassaden, något som förstås kan sinka ärendet avsevärt, medan allt detta alltså sker så agerar marknadskrafterna i form av säkerhetsexpertis, som kan bestå av allt mellan avhoppade poliser och militärer som satt sig på firma och nyligen utsläppta gängmördare med djupa praktiska erfarenheter av akut pågående våld, vars gemensamma intresse är att få uppdrag av skolorna att träna säkerhet.

En rektor jag känner säger att det inte är nog med att det kommer biffiga killar som ser ut som amerikanska elitsoldater och vill sälja säkerhetstjänster utan dessutom datafolk med AI-förstärkta säkerhetslösningar. Sedan säger han att han nog kan få de bästa tipsen från före dettas gangsters som suttit inne några år och hunnit mogna.

Artikeln använder ordet ”skolsäkerhetsbranschen” vilket säger en del om med vilken beslutsamhet och kraft det privata initiativet kan organisera sig om det finns pengar att tjäna. Men när det privata initiativet organiserar sig snabbare än efterfrågan på dess tjänster hinner utvecklas gäller det att begränsa konkurrensen, vilket här, som så ofta, sker genom försök till statligt sanktionerad kartellbildning. Som Adam Smith formulerade det så förekommer det knappast att en grupp företagare från samma bransch träffas utan att de börjar planera gemensamma prismanipulationer och på det viset förbereda konspirationer mot allmänheten.

En normal arbetsmetod är att det bildas en branschorganisation som tillsammans med staten överenskommer hur branschen ska saneras vilket oftast betyder att bara vissa företag ska anses vara seriösa. I det här fallet har det organisatoriska fundamentet redan lagts. Branschorganisationen Säkerhetsbranschen har redan över femhundra medlemsföretag som vill att det inrättas någon sorts auktorisationsförfarande i syfte, skulle jag misstänka, att utestänga mindre konkurrenter ”så att de som inte uppfyller kraven sållas bort” enligt en formulering från den statliga avdelning inom Brå som branschen diskuterar med. Till exempel kan branschen tänka sig att det införs något slags vandelsprövning av de instruktörer i säkerhet som branschföretagen skickar ut till skolorna.

I det här fallet spelar Dagens Nyheter ungefär samma roll som artikelförfattaren i smålandstidningen som hade upptäckt Elsas problem. DN hade önskat att säkerhetsbranschen ”styrts upp” för länge sedan genom en mer resolut statlig kontroll. (Varför tidningen ivrar för statlig intervention i branschen vet man inte. Troligen vet inte heller journalisterna varför de argumenterar som de gör. De bara vet att det blir bättre när staten ökar sin kontroll. De vet sannolikt inte heller att detta stadgas i regeringsformen. De behöver inte läsa grundlagen, de vet det i alla fall. Detta är en del av det hegemoniska tänkandet i landet och det leder ofelbart till en utökning av den centrala maktutövningen.)

De privata företagen i säkerhetsbranschen Säkerhetsbranschen vill, förefaller det, att staten genom Brå-organet Center mot våldsbejakande extremism (CVE) ska gå in och ”styra upp”, något som ofta kallas ”kvalitetssäkra”, men de två parterna verkar ha svårt att få ihop det. ”Varför har detta inte styrts upp tidigare?”, manar Dagens Nyheter Säkerhetsbranschen. Säkerhetsbranschen svarar att dialog pågår och att det ska bli ett nytt möte i juni.