Tar man del av politikens utveckling under det franska 1700-talet märker man hur sökandet efter en ny ordning, sedan kungamakten störtats, leder till ständiga misslyckanden och en allt större förvirring. Lösningen blir en återgång till först Napoleons diktatur och därefter till återinrättandet av kungamakten.

Samma allt mer förvirrade läge präglar dagens situation i USA. Men där är läget värre. I stället för Napoleon har man Trump.

Det räcker med att den lagstiftande makten framstår som förvirrad och handlingsförlamad, för att den exekutiva makten skall se möjligheten att utöka sitt inflytande. Just så gick det till gång på gång under och efter den franska revolutionen och det sker nu i USA. Reinfeldt har varnat för utvecklingen, liksom norska forskare.

Samma tendenser kan märkas också på andra håll. Dessa nya drag i västerländska demokratier brukar kallas för populism. Denna ses som en självständig kraft och får förklara den förvirring och därmed försvagning av den demokratiska ordning som då uppträder.

Det är en ytlig och felaktig förklaring. Populismen uppstår just därför att demokratin inte längre ses som äkta och handlingskraftig. Oviljan och oförmågan att motverka massinvandringen förklarar en stor del av denna misstro.

Det sker på olika håll i Västvärlden. Också här i Sverige. Här är det ändå ovanligt lyckligt ställt.

Den folkliga reaktionen företräds och artikuleras av SD – som är minst lika realistisk och trogen demokratin som de andra, etablerade partierna – eftersom partiet nu blivit en del av den exekutiva makten.