Det är nu några veckor sedan påve Franciskus gick bort och i morgon, den 7 maj, börjar konklaven där en ny påve ska utses. Men samtidigt som Franciskus hyllas av många kan man konstatera att hans eftermäle grumlas betänkligt av de uttalanden han gjorde efter 7 oktober-pogromen.

Söndagen den 8 oktober, medan Israels folk fortfarande försökte inse vidden av det värsta antisemitiska terrordådet sedan andra världskriget – och medan både Hamas och civila Gazabor stolt lade upp fruktansvärda filmklipp på sina dåd – gjorde påve Franciskus följande uttalande under sitt framträdande på Petersplatsen:

”Jag följer med oro och sorg det som händer i Israel, där våldet har exploderat och orsakat hundratals döda och skadade. Jag uttrycker min närhet till offrens familjer och jag ber för dem och för alla som upplever timmar av terror och ångest. Jag ber er att upphöra med attackerna och lägga ner vapnen, och förstå att terror och krig inte är någon lösning, utan bara innebär död och lidande för många oskyldiga människor. Krig är nederlag – varje krig är ett nederlag! Låt oss be för fred i Israel och Palestina!”

Man kan nästan tro att Franciskus tagit intryck av svenska mediers förskönande omskrivningar av de ständiga sprängdåden i Sverige, så som han beskriver händelserna den 7 oktober: Våldet ”exploderade”. Bara så där – från ingenstans?

Vilka som orsakade det, vilka som lemlästade, våldtog, mördade och kidnappade hela familjer, nämnde han inte.

Men det är inte allt som skaver med uttalandet. Skaver gör även påståendet om att ”krig är nederlag”. Dror Eydar, tidigare ambassadör för Israel i Italien, skriver i Israel Hayom:

”Krig är nederlag? Verkligen? Var de allierades krig mot Nazityskland onödigt? Kanske var det så påve Pius XII kände, när hans tystnad under Förintelsen ekade i Franciskus predikan. Det bästa han kunde åstadkomma var ‘upphör med attackerna’. Anmärkningsvärt. Eller som min mor skulle ha sagt med bitande sarkasm: dela ut sötsaker och choklad till fienden. Det kommer att hjälpa.”

Efter attackerna vände sig flera hundra judiska ledare och akademiker till påve Franciskus i ett öppet brev där de bad katolska kyrkan att otvetydigt fördöma Hamas attacker och särskilja terrorism från Israels försvarskrig mot terrororganisationen. Det tog tre månader (!) för påven att svara med ett brev som förvisso fördömde antisemitism och som bedyrade att hans ”hjärta slits vid åsynen av vad som händer i det heliga landet, av kraften av så mycket splittring och så mycket hat” – men där Hamas överhuvudtaget inte nämndes.

Allt eftersom tiden gick visade Franciskus en allt mer uttalad antipati mot Israel. Han försatt inte ett tillfälle att lägga skulden för våldet på Israel och anklaga de israeliska soldaterna för folkmord, samtidigt som han ensidigt uttryckte empati mot den anfallande parten.

I november 2023 sa han, under ett samtal med Israels president Isaac Herzog, att det är ”förbjudet att besvara terror med terror”.

Det är inte utan att man får lite sura uppstötningar, inte minst med tanke på katolska kyrkans djupt antisemitiska historia.

Många, både katoliker och icke-katoliker, säger nu att de önskar en ny påve som verkar i Franciskus anda och som för hans arbete vidare.

Själv anser jag att hela den civiliserade världen skulle må bättre av en påve som är glasklar när det gäller att skilja mellan terror och försvarskrig och som ser, och vågar erkänna, skillnaden mellan en demokratisk stat under attack och en terrororganisation som strävar efter utrotning av det judiska folket och som är beredda att använda sitt eget folk som mänskliga sköldar för att få omvärldens stöd.

Foto: Vy över Petersbasilikan, skribentens foto