EU vill göra gott, rädda planeten och ge oss ett bättre liv. Fina ord, men i detta fall blir det förmodligen tvärt om.

Textil produktion och hantering förorenar, slukar vatten och ger upphov till farligt avfall. Varje medborgare i EU kastar 19 Kg textil varje år, en ökning från 17 Kg år 2019. EUs nya textildirektiv syftar till att minska vår resursanvändning genom at kräva att all textil återanvänds. Detta skulle, i teorin, leda till 65% mindre CO2 utsläpp och 70% mindre resursanvändning. Från 1e januari 2025 måste därför alla EU länder samla in textil i en separat avfallshantering.

Visst låter detta bra och behjärtansvärt, men låt oss se på verkligheten.

Vad är textil – kan det återvinnas?

Textil är fibrer som spunnits, vävts och sytts till de plagg vi köper. Fibrerna kommer från naturmaterial, som bomull, lin och ull, men också från syntetmaterial som polyester, viskos eller återvunna PET flaskor. Syntetmaterial görs av petroleum (ex. gas) eller av trä (ex. bambu).

När textil återvinns måste fibrerna skiljas ut från plaggen, vilka bl.a. innehåller; tråd, blixtlås, och knappar. Färger måste blekas bort med giftiga kemikalier. Ofta är materialen blandade, t.ex 70% bomull och 30% viskos.

När fibrerna skiljs åt, blir de kortare. Detta innebär att de inte kan spinnas till ny tråd, eftersom den inte blir tillräckligt hållbar. För att få en tråd som är hyfsat användbar, måste 70% av fibrerna vara nya.

Korta fibrer betyder sämre slitstyrka och mer utsläpp av mikroplaster. Titta i luddfiltret på torktumlaren. Där är korta fibrer som lossnat från trådarna. De allra kortaste lossnade redan i tvättmaskinen. Detta innebär att man inte kan göra nya kläder av gamla. Vad hade man då tänkt göra med alla begagnade kläder och vem ska ta hand om dem?

Vad händer när vi samlar in alla textilier? Blir Myrorna och andra tvungna att ta emot dem?

Först kommer de som idag samlar in kvalitativa plagg, som Myrorna, Stadsmissionen eller Erikshjälpen, att överflödas av gammal lump. Eftersom de inte får betalt för att arbeta som kommunala renhållningsarbetare, får de ingen lönsamhet och lägger ner verksamheten. Den idag fungerande secondhand marknaden försvinner.

Om man faktiskt skulle lyckas att drastiskt minska textilanvändningen, så betyder det att 13 miljoner arbetare i textilindustrin, i framför allt Asien, blir arbetslösa. Ett stort slag mot fattiga länders försök att utvecklas. Hur hanterar vi det? En hel modebransch skulle dessutom upphöra när vi klär oss i slitstarka, icke modeorienterade plagg, påminnande om Maos Kina. Tänk er en värld utan Chanel, Prada, H&M och Zara.

Varför har vi så mycket kläder?

Enkelt – därför vi har råd. Att smycka sig är en mänsklig drift. I varje grav, oavsett om den är 10 000 år gammal, eller nutida finner vi smycken och statussymboler. Vårt behov av att markera vår särart och öka vår attraktivitet, genom kläder och attribut, gäller även djuren.

Vad vill EU?

Man kan i korthet säga att EU försöker ändra vårt grundläggande mänskliga beteende. Genom påfund från EU makten, skulle vi inte längre vara fåfänga och inte vilja använda vårt överskott för att smycka oss.

På biblisk tid hade var person hade en mantel, fler ansågs som lyx. För två hundra år sedan var ett par egna skor en lyx. Vi har fått det bättre vartefter, och mycket av vårt välstånd lägger vi på att klä oss för att inte frysa, men också för att markera vem vi är.

Man dessutom kan fråga sig om det verkligen syns rimligt att varje EU medborgare skulle förbruka 19 Kg kläder per år. Kan det vara så att även industritextil, arbetskläder och t.ex. sjukvårdens textil ingår? I så fall är ju inte lösningen att införa separat sophantering för hushåll.

En mer principiell fråga är om det verkligen är EUs uppgift att få länderna att samla in lump? EU skall verka för fri rörlighet för; varor, medborgare, pengar och tjänster. Lump ingår inte i dessa fyra pelare och borde därför hanteras av varje land efter eget skön.

Vi bör vänta

Välmenande, men ogenomtänkta förslag bör genomföras långsamt. Sverige behöver inte alls vara bäst i klassen, utan kan göra som t.ex. Italien. De säger ”jättebra ide, det skall vi göra”. Därefter händer inget. När EU stöter på efter fem år, säger man att ”vi arbetar med det”. Det oftast tar över tio år innan EU börjar hota med böter. I mellantiden har förnuftet förhoppningsvis nått lagstiftarna i Bryssel och frågan är ointressant.

Är inte klädberget ett problem?

Nej, kläder är energiråvara. Så länge vi eldar biobränsle eller fossila bränslen gör vi planeten en tjänst genom att först använda råvaran som kläder, eller som plastpåsar. När dessa till slut förbränns får vi ut lika mycket energi som om vi eldade veden eller oljan direkt.

BILD: Myrorna i Jönköping 1970.

Lars Odlen är en pensionerad ingenjör som bott 30 år i Bryssel.