Förlåt att jag skriver så mycket om politikens och tänkandets förändringar i USA, som trots allt är ett främmande land, när både du och jag, på grund av vår bostadsort och vårt språk, rimligen vore mer intresserade av lokala svenska förhållanden. Men jag gäspar mig trött över tristessen i svensk debatt. Årets förstamajlöfte från socialdemokraterna var att pensionen ska beräknas inte bara efter total intjänad livsinkomst utan också efter antal år i arbetslivet. Det kan kanske ge mig någon hundralapp i månaden eftersom jag jobbat flitigt och aldrig tagit några sabbatsår eller sjukdagar eller ens föräldraledighet (vilket frugan ibland med ett snett leende påpekar), men vad är detta jämfört med det nationella sönderfall som förstör landet och varje månad därför säkert kostar mig tusenlappar och berövar mig mitt goda humör?

Hur hade jag resonerat om jag varit amerikan? I The Wall Street Journal hittar jag en artikel av Karl Zinsmeister, en för mig okänd person som var förste inrikespolitiske rådgivare till presidenten George W. Bush. Zinsmeister säger sig vara konservativ med en konservativs hela motvilja mot stor och oprövad social förändring. Ändå har han stött Trumps allt annat än konservativa och samhällsbevarande politik. Hur kunde det komma sig? Så här förklarar han:

Under de senaste åren har jag befunnit mig på oväntat territorium. Washington har blivit en deprimerande blandning av misslyckande och vänsterilliberalism. Regeringar har infört nya kulturella påbud som inkräktar på samvetsfriheten, yttrandefriheten och handlingsfriheten.

Under det senaste decenniet har våra samhällen slitits sönder av statliga och kulturella manier som är mer kontrollerande, korstågsliknande och tvingande än något som någonsin setts i USA. The Great Awokening. Covid-lögner och nedstängningar. De hycklande undantagen från pandemireglerna som beviljats för Black Lives Matter-upploppen. Oroväckande nya rasistiska och sexuella ideologier. Stor expansion av federala utgifter och makt. Rättssystemet ett vapen för politiken.

I decennier agerade konservativa nästan uteslutande som försvarare och förädlare av samhället, medan progressiva var aktiva i att attackera normer och ta över organisationer. De konservativa kom att känna sig som pajasar. De behöll bara felaktiga procedurer och ruttna byråer på plats. De administrerade nationens sönderfall.

Dessa tendenser ödelade den konservativa instinkten att vara på sin vakt och dämpa. Det finns ingen lockelse i att bevara dysfunktionella institutioner. Att slå ner defekta enheter och bygga upp nya lockar plötsligt även den mest försiktiga patrioten.

Resultatet blev Trumpadministrationens nu pågående nedbrytningen av allt heligt. För några år sedan skulle temperamentsfullt konservativa amerikaner inte ha tolererat Trumps skräniga metoder. Han har många av de egenskaper som våra mödrar varnade oss för – självupptagenhet, vulgaritet, skryt, brist på ödmjukhet. Men i vår nuvarande tid verkar han vara den enda politiska figuren med den oräddhet och kraft som krävs för att rensa blockeringar, skära ut tumörer och återställa vår nationella hälsa.

Amerikanerna har dock ingen varaktig aptit på omvälvningar. När vi väl har lämnat dagens nödsituation kommer våra nationella läkare att behöva övergå till mer återhållsamma, disciplinerade och respektfulla behandlingsmetoder. Om det inte blir en sådan övergång så småningom kan Trump-eran sluta i brinnande hybris och överdrifter. Från Odysseus till Napoleon är det så djärva laddare alltid faller ner – överdrivet självförtroende och stolthet orsakar ödesdigra misstag.

Jag tror att Trumprevolutionen nu står inför ett klassiskt vägskäl. Stora förändringar har gjorts som chockerat gamla makthavare. Dessa börjar nu  organisera sig för motstånd. På presidentens sida står för det första ett gäng multimiljardärer som nog räknar med att få avkastning för sina stödåtgärder, för det andra de stora massorna av lågutbildade ”deplorables” som gillar Trump för att presidenten talar folkligt och gör snabba och oväntade saker som chockerar överklassen och för det tredje sådana som de nu delvis vacklande konservativa, det vill säga vanliga amerikaner som just Karl Zinsmeister.

Oberoende av om man helst önskar att Trump framgångsrikt ska kunna fortsätta sin samhällsomdaning eller om man vill avbryta operationen och så långt det går rulla tillbaka Trumps segrar så är det nog dags att inse att det just nu står och väger. Just nu är allt möjligt. Utfallet kommer sannolikt att bestämmas av hur sådana som Karl Zinsmeister känner.