Många svenskar som i början av 2000-talet rörde sig bort från den politiska mittfåran, i riktning mot Sverigedemokraterna (eller längre) vittnar om hur vänner och släktingar plötsligt sade upp bekantskapen.

Själv har jag sällan haft det problemet. Kanske för att jag gjorde en kursändring från vänsterkanten till högerkanten och kunde fortsätta kalla mig ”etablissemangskritiker” (en titel som inger viss respekt). Men en gång var det en gammal vän, sen 30 år tillbaka, som halvt på skämt men med en gnutta allvar sa: ”Om du någonsin röstar på Jimmie Åkesson är vår vänskap över”.

Sen dess har jag inte hört av mig. Inte för att jag någonsin tänkt rösta på SD men den sortens ultimatum, uttalat i förbigående över ett glas vin, gör mig illa till mods.

En annan sak som gjorde mig illa till mods var det oreflekterade hat som på den tiden riktades mot Åkesson. Minns ett kaotiskt torgmöte i Göteborg där Jimmie försökte prata politik, men överröstades av ett hundratal gallskrikande vänsteraktivister som bokstavligen(!) spottade på oss som hade samlats.

Visserligen var han en svuren motståndare till fri invandring och talade om att hålla islam borta från Sverige, men särskilt extrem har Åkesson aldrig varit. Som person ger han närmast ett normalsvenskt intryck och är förmodligen den siste att förespråka väpnad revolution. Vad som däremot fick Åkesson att sticka ut, var att han under en lång följd av år framstod som den ende kompetente politikern i Sverige. I varje fall den ende som talade om landets verkliga problem.

I början av 2000-talet lyckades ganska många obildade medelmåttor svinga sig upp till politiska toppositioner; Löfvén, Ygerman, Strandhäll, Lööf, Fridolin, Sahlin… för att nämna några. En skicklig och orädd retoriker som Åkesson kunde sopa mattan med dom flesta. Deras enda chans var att övertyga svenska folket att vi hade att göra med en ny Hitler, och att normala finrumsregler inte kunde gälla.

Det fick mig att reflektera över om det är ”kompetensen” snarare än den eventuella ondskan, som får oss att hata. Duktiga människor kanske inte är farliga just nu, men de skulle kunna bli farliga ifall de vänder sig mot oss. Därför är det tryggast att satsa på medelmåttorna.

En annan hatad politiker i Sverige, trots att han inte är svensk, är Donald Trump. I media framställs han gärna som en misslyckad figur; vulgär, klumpig och med ungefär en 7-årings intelligens. En president som inte ens vet hur man uppträder när man träffar världspressen, och att han över huvud taget blev vald kan bara bero på en olycklig slump. Att denna olyckliga slump inträffade två gånger är förstås extra bekymmersamt.

Samtidigt har han med demokratiska medel lyckats skaffa sig en position, där världens börser rör sig upp och ner beroende på vad han skriver på X. Så oavsett vad vi tycker om Trumps personlighet är det svårt att förneka hans kompetens som politiker. Om politik handlar om att med fredliga medel skaffa sig makt och inflytande, är han en av de skickligaste. I Sverige är det nästan bara Ronie Berggren som tagit upp hans starka sidor, vilket nog säger mer om Sverige än om Trump.

En annan hatad politiker är Vladimir Putin, vilket givetvis har med Ukrainakriget att göra. Men jag tror också det spelar in att Putin under sina 25 år vid makten lyckats förvandla Ryssland från en ”failed state” till stormakt. Medan de europeiska ledarna under samma tid förvandlat sin kontinent i rakt motsatt riktning; från stormakt till… mångkultur.

Senaste tiden har internet överösts med karikatyrer av Benjamin Netanyahu, där han framställs som ondskan själv. Ondare än Putin, ondare än Trump och naturligtvis många gånger ondare än Åkesson. Vet förstås inte om det stämmer, men däremot vet jag att Netanyahu är en av de skickligaste och mest kompetenta politikerna i modern tid. Tror inte någon annan hade klarat av att hantera så många yttre fiender och så många inre motsättningar på en gång, och samtidigt bevara Israel intakt.

Därmed kommer vi in på hatet mot judarna, som är av betydligt äldre datum. Frågan är om antisemitismen beror på judarnas påstått inneboende ondska – eller om det är omvärldens irrationella reaktion på deras duglighet och kompetens? Själv lutar jag åt det senare.