Platon redovisar ett antal statsskick som, antar man, han och tidigare tänkare kunnat studera i verkligheten bland hundratals grekiska stadsstater. Där finns till exempel aristokratin, oligarkin, demokratin och tyranniet. Filosofen beskriver också ett antal mekanismer som gör att statsskicken degenererar och gradvis övergår i varandra. Till exempel säger han att oligarkin – där de rika har makten – alltid förfaller för att de rika är alltför snåla för att bygga ett försvar varför oligarkin går under när mer krigiska folk anfaller. Demokratier, säger han vidare, går under för att de hyllar friheten vilket är ädelt men farligt, ty med friheten kommer möjligheten att folket förförs av dumma idéer. Här är ett samtal mellan Platons språkrör Sokrates och lärjungen Adeimantus:

Ty i en demokratisk stat skall du få höra sägas, att friheten är härligast av allt, och att därför den, som är fri till sin natur, ej kan anse det värdigt att leva i ett annat slags stat.

Ja, så hör man det sägas ofta nog.

Är det nu ej så — för att återkomma till vad jag ville fråga — att det omåttliga begäret efter denna frihet och försummandet av allt annat även här åstadkommer en omgestaltning och kommer demokratin att känna behovet efter tyrannvälde?

Vad menar du med detta?

När till exempel fadern vänjer sig vid att vara likställd med sin son och att frukta honom, och sonen att vara likställd med sin far och att varken hysa försyn för sina föräldrar eller att frukta dem, ty han vill kantänka vara fri.

Ja, så går det verkligen till.

Ja, liksom även i åtskilliga andra småsaker: ty under ett sådant tillstånd fruktar läraren sina lärjungar och smickrar dem, och lärjungarna ringakta sina lärare och sina ledare. Överhuvud vilja de unga jämställas med de äldre och tävla med dem både i ord och gärning. Gubbarna å sin sida sänka sig ned till de unga och sprudla av kvickhet och skämt; de härma de unga, för att de ej må få rykte om sig att vara obehagliga och despotiska.

Sokrates: Och som slutsumma och resultat av allt detta märker du, hur medborgarna bliva ytterst ömtåliga; om någon kommer med något, som på minsta vis smakar av tvång, bli de genast förargade och vilja ej finna sig i det. Och till sist, som du vet, går det därhän, att de ej fråga efter några lagar, varken skrivna eller oskrivna; ty de vilja ej ha någon herre över sig.

Adeimantus: Ja, jag vet.

Här har du således, min vän, den vackra och ungdomliga begynnelse, som enligt min mening ger upphov till tyrannväldet.

Ja, ungdomlig är den sannerligen! Men gå vidare!

Samma sjukdom, som utbröt i oligarkin och förstörde den, växer även fram inom demokratin och skärpes i följd av den obegränsade friheten; och det är den, som bringar demokratin under slaveriets ok. Varje överdrift brukar i verkligheten slå över i sin fullständiga motsats, det må gälla årstider, växter eller djur — och ej minst statsförfattningar.

Om Platon verkligen bygger sina teorier på empiriska studier av flera seklers noggrant dokumenterad grekisk historia eller om han hittar på är inte gott att veta, men han resonerar förnuftigt och har därför blivit tagen på största allvar, till exempel av de amerikanska grundlagsfäderna som egentligen bara hade en enda bärande och ledande mål, nämligen att inrätta en stat där ett dygdigt folk kunde förhindra framväxten av en despotisk överhet.

I det moderna västerlandet, till skillnad från i Platons Grekland, tror vi sedan hundra eller tvåhundra år att vi funnit den rätta metoden att skapa och upprätthålla en sådan lycklig ordning. Men jag tror med ökande övertygelse att den uppfattningen bygger på ett stort mått av hybris och självöverskattning. Jag är benägen att fästa större tilltro till Platons funderingar än Ebba Buschs eller till och med Ursula von der Leyens. Vårt moderna samhälle har förlorat den bas av dygder som Platon ansåg omistlig och i stället låtit oss vilseledas av samhällsfarliga politiskt korrekta idéer som går ut på att staten ska betala för varenda pretentiös dårskap vi kan komma på som exempelvis könsbyteskirurgi och obligatorisk internationell drivmedelsrevolution med oprövad teknik.

Platon menade alltså att demokratin gick under för att folk utnyttjade friheten till att utveckla samhällsskadliga idéer. Är det vi ser i vårt samhälle idag en uppförstorad, tydligare och mer konkret återgivning av hans observationer? Är politikerväldet, vilket troligtvis är en oundviklig följd av demokratins genomslag, det platonska ödets metod att förhärja det samhällsskick, just demokratin, som för bara ett sekel sedan fyllde oss med sådan framtidstro?