Jag har en enligt egen uppfattning vägande synpunkt på det här med yttrandefriheten och på yttrandefrihetens implementering i svensk lag genom lagen om hets mot folkgrupp. Jag menar att denna lag, som återfinns i brottsbalken 16 kap. 8 §, är helt felkonstruerad eftersom den kriminaliserar fel saker, nämligen vissa yttranden, som ju kan vara helt harmlösa, snarare än uttalanden som riskerar att få samhällsfarliga konsekvenser.

Om exempelvis en vilseförd och tokig människa i sin ensamhet domderar att alla danskar bör utrotas så är det visserligen ett lagbrott. Så här står det:

Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp, en annan sådan grupp av personer eller en enskild i någon av dessa grupper med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år.

Men det är ett lagbrott som inte kommer att leda till att ett enda danskt hårstrå kröks på ett enda danskt huvud eftersom ingen bryr sig om en sådan uppmaning. Den borde därför inte vara lagförbjuden med risk för två års fängelse.

Men i andra situationer kan betydligt mildare provokationer än offentliga uppmaningar till förintande av ett helt folk, danskarna alltså, få hotfulla konsekvenser, till exempel om islamister i Malmö i moskén uppmanas att trakassera judar och detta tas ad notam och leder till pogromer. Ord och handlingar som får samhällsfarliga konsekvenser bör bestraffas, men det brottsliga som ska bestraffas ligger inte i ord som uttalas utan i konsekvensernas samhällsfarlighet. Frågan är alltså inte vad folk råkar säga – ty fullständig yttrandefrihet bör råda – utan vilka förväntade konsekvenser som kan tänkas uppstå.

Det här med att det borde vara graden av samhällsfarlighet hos de konsekvenser som följer av ett uttalande som kan behöva kriminaliseras, och alltså inte ordvalet i en eller annan för många stötande raslig förolämpning eller uppmaning, har jag inte hittat på själv, utan hämtat från England, där det lokala fascistpartiet inte förbjöds förrän Hitler startade Slaget om Storbritannien där tyskarna försökte erövra öriket från luften. De engelska fascisternas uppviglande ord tilläts för yttrandefrihetens skull av de engelska myndigheterna men när det hela övergick till samhällsfarligt våld hade det gått för långt. Då, men först då, grep den statliga våldsapparaten in för att sätta stopp för den fram till dess tillåtna samhällsomstörtande fascismen.

Den svenska modellen – att hänga upp sig på orden snarare än eventuella samhällsfarliga konsekvenser – verkar, i mitt tycke, nästan vidskeplig. När jag gick i småskolan hade kristendomen åtminstone fläckvis avsevärd kraft och kyrkorna utvecklade ibland märkvärdiga sedvänjor. Jag minns att en kamrat till mig tvingades tvätta munnen med tvål efter det att han uttalat en svordom. Det här med att vår nu gällande lag föreskriver att den ska bestraffas som tar fula ord i sin mun är, vad jag kan förstå, ett utslag av samma ockultism.

För övrigt behövs det inte ens att någon säger fula ord för att myndigheterna ska kunna ingripa när samhällsfarliga konsekvenser uppträder eller misstänks kunna uppstå. Efter de senaste månadernas allvarliga antisemitiska, antisionistiska och propalestinska demonstrationer i USA stiftas nu lagar enligt vilka människor som av de amerikanska myndigheterna anses hysa judefientliga åsikter inte ens får komma in i landet:

USA:s medborgarskaps- och immigrationsmyndighet (USCIS) kommer att granska sociala medieplattformar för antisemitiska uttalanden som skäl för att neka immigrationsförmåner, meddelade myndigheten.

Den nya policyn kommer att träda i kraft omedelbart och kommer att gälla för sökande av grönt kort såväl som internationella studenter.

USCIS kommer särskilt att leta efter demonstrationer till stöd för grupper som Hamas, Palestinska Islamiska Jihad, Hizbollah eller Houthi-rörelsen i Jemen. Den kommer att betrakta innehåll på sociala medier som indikerar, hyllar eller stöder ”antisemitisk aktivitet” som en faktor i en analys vid bedömning av invandrares rättigheter.

Huruvida denna drastiska kontroll är befogad vet jag inte. Men när det gått så långt i USA, vilket det har, att Israels förre och kanske blivande president Naftali Bennett (bilden) av en propalestinsk mobb, trots ordningsmaktens insatser, blivit förhindrad att hålla ett tal som han inbjudits att framföra på det ärorika Princetonuniversitetet så närmar sig ett samhällsfarligt läge. Kanske är själva definitionen av samhällsfarlighet att den ordinarie ordningsmakten inte lyckas hålla den förväntade ordningen.