Eftersom frågan tycks fylla nästan allt spaltutrymme måste det klia i fingrarna hos varje skribent att lägga sig i debatten om Trumps tullar och övriga handelspolitik. Men risken att göra bort sig är stor – och jag lovar att många litteratörer glatt tagit den med förväntat resultat – så det gäller att hålla tungan rätt i mun. Jag har gjort några observationer och försöksvis formulerat några resonemang.

För det första råder stor osäkerhet om praktiskt taget allt utom att Sveriges samtliga tyckare nästan mangrant föraktar Trump. En framstående ekonomiprofessor förklarar att hela grunden för presidentens tullar är ”totalt fel”. En ledarskribent i ett ledande morgonblad har analyserat presidentens tänkande och kommit fram till att han anser att ”den dummaste förklaringen nästan alltid är mest sannolik”.

För det andra vet observatörerna inte vad Trump vill. De framför sina gissningar som vore de fakta. En vanlig uppfattning bland svenska tänkare är att han vill sätta folk på plats så att han får ett ”hov av bugande oligarker” som fjäskar runt honom i hopp om han ska göra dem rika. En variant av detta är att han vill att hela världen ska böja rygg och nackar för honom och visa honom underdånighet.

För det tredje blir extra komplicerat när bedömarna kritiserar Trump för att handeln med tjänster, till skillnad från handeln med varor, inte omfattas av tullhöjningarna. Men eftersom USA säljer mycket mer tjänster till EU än vice versa borde vi vara glada för det. Skulle det vara bättre om USA på något vis lyckades lägga avgifter på sin tjänsteexport till oss? Förresten bjuder USA på en hel del av tjänsterna. Själv ägnar jag flera timmar om dagen åt YouTube och Google och andra amerikanska gratistjänster på nätet.

För det fjärde har vi inte bestämt oss för om Trump vill ha handelskrig eller om han vill ha handelsfred, det vill säga om han höjer tullarna i hopp om att andra länder ska bli arga och slå tillbaka så att det hela ska urarta till ett fullskaligt handelskrig som kanske ödelägger världsekonomin eller, som alternativ, om han bara vill ruska om resten av världen och få den att ta sitt förnuft till fånga, inse att USA bjuder på mer än landet får (om det nu är så, det vore en värdig uppgift för fackekonomerna att utreda i stället för att nöja sig med grova anklagelser som kanske är befogade, men kanske inte), och sedan i mer diplomatisk anda föranstalta om förhandlingar för att komma över detta bråk och ställa allt till rätta. En fackekonom säger att risken för ett fullskaligt ekonomiskt krig är påtaglig. Men det måste väl bero på om världen utanför USA väljer att slå tillbaka med eskalering. Skulle inte förhandlingarnas furste hela tiden jobba på att förbereda deals?

Den attityd som EU och andra nu tycks inta bekymrar mig. De flesta tycks bara hata USA. Känslorna har tagit överhanden. Samtidigt har några av de mer sansade icke-amerikanska bedömarna möjligen insett att den konflikteskalering som de själva ägnar sig åt, eller åtminstone hotar med, måste vara kontraproduktiv. Visst, Trump må vara en egensinnig, egotrippad best, men om man ska få lugn på ett odjur är den bästa metoden inte att provocera med honom pinnar och luftpistolskott.

Många inflytelserika svenska bedömare tycks inta en märkvärdigt motsägelsefull position. Å ena sidan är de uppretade nog att förbereda hämnd mot USA, å andra sidan är de omdömesgilla nog att lisma och försöka ställa sig in hos presidenten med tal om förhandlingar och kompromisser.

En som tycks ha förmågan att inta alla motsägelsefulla positioner på en gång är näringsminister Busch. Hon förklarar först att hon verkligen inte vill ha ett handelskrig men att hon ska ”möta hårt med hårt” mot Trumps ”eländiga” tullar. Betyder inte ”hårt mot hårt” att inbjuda till eskalation och krig? För att förbättra relationerna med Trump förklarar hon att han är ”väldigt oberäknelig”. Sedan skyller hon försämringen av relationerna med USA på presidentens ”sätt att leda”. Fast hon vet inte ”exakt vad Trump vill framåt”, om tullarna är ”ett hårdnackat ställningstagande” eller ”om det ska ses som ett förhandlingsbud”. När man inte vet om ens överlägsne motpart är på gott eller dåligt humör kan det kanske vara klokt att förolämpa honom, så Busch förklarar att han utövar ”det mest oberäkneliga ledarskapet i världen just nu”.