Ibland när jag åker spårvagn passar jag på att kolla nyheterna i mobilen. På Polisens hemsida kan man till exempel läsa kortfattade notiser om vad som hänt i Göteborg under natten. En morgon rapporterades om två trafikolyckor, ett olaga hot, en misshandel, samt några kulhål genom en entrédörr i mitt närområde. De där kulhålen verkar inte ha gett upphov till någon personskada, så det blev ingen notis i Göteborgsposten och själv hade jag snart glömt det.

Normalisering brukar innebära att något som tidigare väckte ramaskrin, plötsligt ses som ”nästan” normalt. Knappt ens värt att notera. När jag reste omkring i Centralamerika på 70-talet förundrades jag över hur helt vanliga människor kunde se färska kulhål i fasaden, för att ögonblicket därefter börja tala om fotboll. Knappt torkade blodfläckar på trottoaren hindrade ingen från att gå till jobbet eller skicka sina barn till skolan.

Jag tänkte att det var en speciell sorts människor som fungerar på det sättet. Att några generationer av kolonialism och gerillakrig gjort människor förhärdade. Men redan efter ett par decenniers mångkultur är svenskarna på väg åt det hållet.

Samma dag som jag läste om de där kulhålen kom en kollega lite sent till jobbet. Hon ursäktade sig med att det eldats upp några mopeder utanför hennes fönster, så hon var tvungen att vädra ut lägenheten från rök. Det hände i ett av de finare områdena i stan och inte i min illa beryktade förort. Alla tyckte förstås det var tråkigt, men det utbröt ingen agiterad diskussion runt kaffebordet. Mopedbränder är ju sånt som inträffar och det var ju tur att ingen blev skadad.

Sverige befinner sig i en bekymmersam mellanposition, eller paradigmskifte skulle man kunna säga. Vi har normaliserat våldet åt ena hållet, men inte åt det andra. Poliser ses fortfarande som snälla socialarbetare och rättsväsendet verkar mer angeläget att stötta ungdomar på glid, än att bura in dom på vatten och bröd. Skulle polisen börja skjuta skarpt mot gängkriminella invandrare, skulle det inte dröja länge förrän media kräver rikspolischefens huvud på ett fat. Att en och annan blir mördad på öppen gata är däremot något vi motvilligt lärt oss att acceptera.

Frågan är hur länge det dröjer innan vi följer Latinamerika i spåren. Hur många bränder och gängkrig måste vi uthärda, innan vi bestämmer oss för att byta ut Ulf Kristersson mot en svensk Nayib Bukele? Kommer det någonsin att hända?