
Vi vill aldrig betala, men vi vill alltid ha saker. När man uttrycker det så tydligt märker de flesta att det finns en motsättning mellan dessa önskemål. Detta betyder att vi inser ekonomins mest grundläggande logik – om vill ha något, så måste vi betala för det. Inget är gratis. Detta är en självklarhet, men som med de flesta självklarheter så glömmer vi den ständigt.
Det finns många fördelar med att betala för det vi vill ha. För det första ökar det folks vilja att förse oss med vad vi vill ha. För det andra ökar det deras förmåga att förse oss med vad vi vill ha. Att betalning ökar samarbetsviljan är mer välkänt än att det ökar förmågan, eftersom vi snabbt märker avsaknaden av denna vilja om vi vägrar att betala. Detta kan enkelt prövas genom att plocka upp varor i en butik och sedan försöka lämna den utan att betala.
Att vi skadar folks förmåga genom att inte betala märks först om vi är väldigt framgångsrika i detta, och tilltvingar oss så mycket att vi allvarligt skadar vår motpart. De butiker vi handlar i använder de pengar vi betalar för att köpa in nya varor. Men det går ju inte om det inte sker någon betalning. Kretsloppet bryts. Stöld och rån är inte en långsiktig affärsstrategi, eftersom det snart inte finns något kvar att stjäla.
Därför ligger det i allas vårt intresse – åtminstone långsiktigt – att betala för vad vi vill ha. Det är så vi upprätthåller vår ekonomi och samhälle. Nog kan vi klara en viss grad av stöld och rån, men det finns en gräns. En individ kan bli rik på att stjäla, men ett land kan inte bli rikt om alla stjäl från alla. Med andra ord: för din egen skull och för ditt lands skull bör du kräva din rätt att få betala för dig.
Detta låter inte som ett oresonligt krav, och de flesta skulle nog tillmötesgå det. Men det finns faktiskt ett stort hot mot denna rätt. Detta är när aktivister, politiker och byråkrater försöker hjälpa dig genom att hindra dig att betala. Vanligtvis sker detta indirekt, genom att man inför priskontroller, och därmed hindrar säljaren att ta betalt. Detta görs för att skydda det stackars folket från ”utsugning” och ”giriga kapitalister”. Nog låter det snällt. Problemet är att det är ett tveeggat svärd. För om du hindrar folk från att ta betalt så hindrar du samtidigt folk från att betala.
I dagens Sverige är effekterna av denna politik särskilt tydliga inom två fält, bostadsmarknaden och sjukvården. ”Giriga hyresvärdar” bekämpas genom att de förbjuds att ta för mycket betalt, med resultat att de bostadssökande hindras att betala, vilket i sin tur leder till att dessa inte får någon bostad.
Situationen i sjukvården är liknande. Vi förbjuds (indirekt) att betala för vår vård, vilket leder till att mindre vård, finns tillgänglig, vilket leder till köer. Detta kan jämföras med det mycket kritiserade amerikanska vårdsystemet, som har många problem, men inte köer.
Ironiskt nog leder dessa försök att pressa ned priserna i slutändan till högre priser. Detta eftersom förmågan att förse oss med varor minskar när vi inte betalar för dem. Den svarta bostadsmarknaden är långt dyrare och osäkrare än en laglig och fri sådan hade varit. Vår ”gratis sjukvård” är också dyr, även om vi betalar genom skatt, kötid och lidande.
Försök att sänka priser motiveras ofta med rättvisa som argument. Säljarna antas tjäna för mycket pengar. Som om det vore fel att tjäna pengar på att hjälpa människor att få vad de vill ha! Snarare borde vi önska att folk tjänade mer på det.
Till saken hör att höga priser åtgärdar sig själva. Om en bransch är lönsam (alltså att försäljningspriserna är högre än tillverkningskostnaden) så betyder det att fler vill in i branschen för att ta del av denna lönsamhet. Om bostadsmarknaden är lönsam så kommer man att vilja förse folk med mer bostäder, och om sjukvården är lönsam så kommer man att vilja förse folk med mer sjukvård.
Att folk betalar mer leder alltså till att de faktiskt får mer av vad de vill ha. Tillgången ökar, och marknaden mättas. Snart finns inte längre samma brist som drev upp priserna från första början. Resultatet? Att priserna går ned.
Höga priser avskaffar sig själv. Men bara om vi tillåts betala. Så snälla, låt oss göra det!
BILD: Stillbild ur filmen The Big Lebowski (1998).


