Idag, den 17 mars, är det Saint Patrick’s Day. Det är flera år sedan jag lämnade katolska kyrkan men Saint Patrick fortsätter jag fira varje år. Det kan bero på att det egentligen inte var genom kyrkan jag stötte på honom först – utan genom irländsk-amerikanska vänner. Har man en gång firat Saint Patrick’s Day i Hells Kitchen glömmer man det aldrig…. Dessutom är det något mycket sympatiskt med ett helgon som förenar människor långt utanför den egna religionen.

Den 17 mars är helt enkelt den dag då alla blir irländare och då det är fritt fram att ta en Guinness eller tre trots att det är en vanlig veckodag. Och det gillar jag skarpt. Inte för att jag är någon särskilt ivrig alkoholkonsument utan för att jag tycker om att ha en orsak att ställa till lite fest mitt i veckan. Och jag brukar säga att om det är en enda dag på året det är helt i sin ordning att vara lite bakis så är det den 18 mars.

För (utövande) katoliker är det förstås ännu mer välkommet med en festdag just nu. Vi befinner oss ju mitt i den kristna fastan då katoliker (och andra troende kristna) iakttar varsamhet med vad de stoppar i sig – inte bara medan solen är uppe, som är fallet med den muslimska fastetiden, utan hela dygnet. Men en helgondag utgör ett undantag och kanske är en av orsakerna till att just Saint Patrick’s Day fått ett så enormt genomslag att den infaller just under fastan.

Den som inte gillar att dricka Guinness, eller som riktigt ser charmen med en irländsk whiskey eller en ale färgad med grön hushållsfärg, finns det mycket annat man kan göra för att skapa stämning på St Patrick’s. Lyssna på irländsk musik, till exempel. Det gör jag visserligen året om men extra intensivt just idag så klart. På Spotify finns en hel radda med superbra spellistor, med allt från klassisk folkmusik till rock. Irland – både Eire och Nordirland – har gett oss många lysande artister, som Van Morrison, Thin Lizzy, Gary Moore och U2.

Ett av mina absoluta favoritband är Thin Lizzy och jag älskar deras version av klassikern Whiskey in the Jar. Året var 1973 och jag var följaktligen elva år när jag hörde den första gången. Och den rullar fortfarande reelbundet på skivtallriken, som man brukade säga förr (och som jag fortfarande säger eftersom jag har både vinylskivor och stereo kvar).

När jag intervjuade Phil Lynott en gång för 100 år sen (1983) sa han att han hyste en hatkärlek till just den låten. Han älskade den, därför att han älskade sitt irländska musikarv och för att den blev ett så stort genombrott för bandet – men hatade den för att han alltid kände att han måste spela den på varje spelning. Men han gjorde det ändå förstås, för det var vad publiken förväntade sig. Och Phil Lynott gav allt till sin publik.

Den 4 januari 1986 dog han, Dublins stolthet. Han blev bara 36 år. Men hans musik är odödlig och idag plockar jag fram några av de gamla vinylskivorna igen. Spotify i all ära men Thin Lizzy gör sig bäst på raspig vinyl.

Happy Saint Patrick’s Day!

Foto: Pexels.com