Under lång tid har intresset för en ökad energiproduktion varit litet i såväl Europa som Sverige. Det gäller inte minst elproduktion. Istället har ett evangelium om sparsamhet och återanvändning brett ut sig.

För några år sedan fick jag Per Kågesons bok ”Farväl till kärnkraften?” av författaren. Den är skriven 2014. Kågeson var en förgrundsgestalt för nejsidan i kärnkraftsomröstningen 1980. Men han har mildrats en hel del på senare år vilket frågetecknet i titeln skvallrar om. Och han har grundligt satt sig in i Sveriges elförsörjning. Boken är minst lika intressant att läsa idag.

Energi och kärnkraft

Boken innehåller en välskriven tidstypisk analys av elproduktionen och -förbrukningen i Sverige och Europa och ger en bra inblick i hur många tänkte. Besparing och neddragning har varit nyckelord under lång tid. Det här har förstås utgjort ett perfekt underlag för de politiska krafter som har önskat kärnkraftsavveckling kombinerat med utopier om ”förnybar” energi och en utveckling har också skett på bred front i EU under det senaste decenniet, framförallt i Tyskland, i den riktningen. Stora mängder (så kallad) förnybar energiproduktion har byggts ut på ideologiska grunder, framförallt vindkraft, till höga kostnader (men inte så stor produktion). Men detta misslyckande har inte fått ta stor plats i debatten då fokus har varit på downsizing. Det kan synas märkligt med tanke på de stora planerna för elbilar som har funnits (som dock inte hade kommit långt 2014).

Men Sveriges årliga elförbrukning hade bara ökat från 131 TWh 1985 till 142 TWh 2012, alltså med 8%, samtidigt som befolkningen hade ökat med 15%, dvs. förbrukningen per person hade faktiskt minskat. Någon gas som bidrag till energiförsörjningen som man har på kontinenten har vi ju inte heller haft. Elfordonens förbrukning i Sverige uppskattar Kågeson till ynkliga 10 TWh per år 2030. Man kunde alltså med visst fog hävda att Sverige inte såg att komma att lida av någon större el- och energibrist trots en omfattande kärnkraftsavstängning. Därmed kunde man sätta igång. De stora fantasiprojekten i Norrland med ”fossilfritt” stål med mera var ännu inte påtänkta.

Det är inte särskilt förvånande att politiken mot bakgrund av dessa siffror och tankar och med en närmast religiös miljöpolitik har fått folk att acceptera en gradvis nedrustning av elproduktionen under lång tid. Förbrukningen ökar ju ändå inte, har man sagt utan kan rentav fås att minska ytterligare med hjälp av rejäla skattepåslag kombinerade med osunda ingrepp i folks privatliv som att styra över när de kan använda olika apparater.

När jag läste boken så slogs jag omedelbart av en tanke. Det här är ju ett land (och en världsdel) som ser ut att ha framtiden bakom sig. Hur är det ens möjligt att vi inte har haft några framtidsprojekt i tankarna som kräver stora mängder energi? Har då alla partier lockats att drömma om en tid då vi återigen måste ut för att hugga ved för uppvärmningen och där kvinnor och barn måste ge sig ut på åkrarna för att plocka rovor? Romantiskt kanske under ett par veckor på sensommaren men sedan blir det raskt rätt eländigt. Att en del av den sjunkande elförbrukningen rimligen måste ha att göra med att många av våra industrier har flyttat till Sydostasien var jag ganska klar över. Men faktum kvarstår, varför har vår innovationsförmåga varit så dålig så att vi inte har kunnat komma upp med några nya (bra!) energikrävande projekt? Och att inte se till att ha en rejäl reserv för framtida planer är osannolikt ansvarslöst. Man kan bara skaka på huvudet.

Fast de energislukande projekten kom ju till slut i form av norrlandsindustrierna. Men dessa har inte haft något syfte att producera något nytt. Utan istället har de varit en byggsten i klimatreligionen där samma saker som vi redan har skulle produceras, bara dyrare och sannolikt sämre. Dessa politiskt motiverade projekt har aldrig haft någon framtid och det första, NorthVolt, har redan havererat.

Artificiell Intelligens (AI)

Nu kan AI komma att ändra på allt detta. Tidningarna är numera upptagna med att skriva om AI (och dess faror) utan att egentligen analysera vad det ska vara riktigt bra för (med all säkerhet för att man inte förstår det). Det är lätt att få för sig att AI främst kommer att vara ett hot mot usla journalister (genom att producera något bättre texter) och att AI främst är ett verktyg som kan hjälpa studenter att fuska. Det vill säga väsentligen en fluga. Men det är med stor sannolikhet en feluppfattning. Jag själv förstod AIs potential fullt ut i somras när en granne berättade att han använde AI som ett verktyg i sitt arbete med programmering. Jag testade själv och blev omedelbart imponerad. Det här får en enorm betydelse och pågår här och nu, inte ens bara i en nära framtid. Programmering är numera det viktigaste verktyget i alla projekt, såväl industriella som offentliga. Den som avsevärt kan minska kostnaderna och ledtiderna för programmering kommer snabbt att få ett stort försprång. Givetvis kommer AI att spela en stor roll också på andra områden.

Elbesparing vänds till en el-boom

För en vecka sedan fick jag Leopold Aschenbrenners skrift ”Situational Awareness” (från förra året) i händerna (kan laddas ner här ). Aschenbrenner är en forskare tidigare verksam på Open AI (och är givetvis part i målet) i San Francisco. Plötsligt spärrade jag upp ögonen. För Aschenbrenners skrift måste skrämma livet ur von der Leyen och den tillträdande tyska förbundskanslern Merz. För energisnålandet i EU och Tyskland kan visa sig ha varit ett fatalt misstag.

Skriften handlar om den explosiva utvecklingsfasen av AI som pågår. Detta kan komma att få mycket långtgående konsekvenser på i stort sett alla områden. Den här utvecklingen är väldigt fascinerande i sig men det finns inte plats att utreda detta närmare i denna artikel. Det räcker med att notera Aschenbrenners slutsats: Under det närmaste decenniet kommer tillgången på el för att driva datacenter att vara det helt avgörande för konkurrenskraft och framgång. Enorma summor kommer att investeras menar Aschenbrenner. All tänkbar planerbar elproduktion kommer att behövas. Kolkraft, kärnkraft, gaskraft, vattenkraft osv. Vindkraften kan också bidra något men kommer här som i så många andra sammanhang att vara av marginell betydelse eftersom dessa anläggningar kommer att kräva fullständigt pålitlig eltillförsel 24/7 varför varje tillförd enhet vindkraft måste backas upp med tillgänglig planerbar energi. Dagens godtyckliga klimatmål kommer att väga mycket lätt jämfört med risken att hamna efter i detta race som självfallet också har en stor försvarspolitisk tyngd vilket utförligt diskuteras. Enligt Aschenbrenner ägnar sig IT-jättarna nu åt att på löpande band säkra enorma energiresurser och det är i stort sett det enda som är av strategiskt värde för dem.

Kriget om elen har redan pågått ett tag

Den här utvecklingen började faktiskt redan för ett antal år sedan. I Sverige har naiva kommuner lurats att tillåta och subventionera elslukande utländska datacenter (understödda av en lika naiv regering) till ingen nytta för oss. Vi har därmed mycket billigt sålt ut det lilla elöverskott vi hade. Vattenfall, vårt medborgarägda företag, är fullt medvetna om den lukrativa datacentermarknaden. Vilka konsekvenser detta får för elpriserna och eltillgången går de dock inte in på.

Det är troligt att Trump-administrationen redan har förstått detta. Härav det stora fokuset på energi. Kineserna har säkert också förstått det. De bygger ut energiproduktionen allt de kan. Tyskland befinner sig i ett katastrofalt läge där elen redan nu inte räcker för att hålla den befintliga industrin igång efter den långa självsvälten på energiområdet och det kommer att ta lång tid att komma ikapp. I övriga Europa är läget inte så mycket bättre. Ryssland med sina stora energitillgångar kan komma att passera oss mycket snabbt.

I Sverige bör vi sätta igång att bygga ut planerbar energiproduktion av alla slag för att ha någon chans. De väldiga ledtiderna för att kunna starta projekt måste reformeras omgående. Decennier av apati riskerar nu att straffa oss mycket hårt.

AI är alltså just ett exempel på ett energislukande projekt som vi borde ha varit förberedda för istället att ha varit upptagna av ett enfaldigt snålande. Att energifattigdom är lika med fattigdom är en sanning som nog snart kommer att bli uppenbar för många. Framtiden ligger framför oss och ska så göra.