Arkimedes påstås ha lovat att rubba jorden om han bara fick en fast punkt. Det betyder (som en postmodernistisk filosof kunde ha sagt) att eftersom det inte finns någon objektiv sanning, utan alla världens fakta med lika rätt kan vara stödpunkter i olika väsensfrämmande narrativ – skapades världen genom att Ymers blod och kropp förvandlades till materia eller till följd av Big Bang? – så kan varje faktum vare en grundbult i sin egen tolkning av existensen.

Ett modernt, jordrubbande faktum är att USA under Trump bestämt sig för att krångla sig ur sin gudfadersliknande roll gentemot Europa. Att abdikera som gudfader är emellertid ingen enkel och behaglig uppgift. Det är delvis därför USA under föregående presidenter inte avsagt sig ansvaret trots starkt kända och ofta, men relativt hovsamt, framförda önskemål om att Europa måtte stå på egna ben och sluta åka snålskjuts på Amerika (vilket har varit en bland amerikanska politiker vanlig uppfattning).

Den fråga en hyfsad gudfader måste ställa sig är om det finns en chans i helvete att myndlingen ska klara ett liv på egna ben, alltså, i det här fallet, att Europa ska kunna rädda Ukraina om USA slutar betala. Jag tror att det är denna fråga som vår del av världspolitiken idag handlar om. Har Arkimedes fasta punkt förflyttats från uppfattningen att Europa inte kan klara sig självt till åsikten att Europa faktiskt kan reda sig och bevara Ukraina bara världsdelen tar sig i kragen?

Men hur ska USA ställa sig om flytten av den fasta punkten inte fungerar utan Putin i stället krossar det stridsovana och käbblande Europa. I samma mån som det hotet närmar sig blir det ett ilsket muttrande USA – ”djävla idioter till européer!” – som till slut i alla fall måste gå in och reda upp situationen.

Trump hade nog förväntat sig att européerna skulle vara insiktsfulla nog att inför sig själva erkänna sin svaghet och fortsatta beroende av gudfadern och därför, i sitt eget intresse, ställa in sig i ledet, göra honnör och utan tjafs lyda USA. Men den europeiska tuppkammen har pumpats upp inte minst av det franska världsberömda högmodet. Europa kan själv.

Om man nu accepterar den även bland många europeiska ledare företrädda uppfattningen – att Europa inte har en chans i kriget för Ukraina utan amerikansk militär nödhjälp – så kan man förstå Trumps dilemma. Sedan han förbannat den kaxige ledartuppen Macron börjar han aktivt djävlas med Europa, till exempel genom att stoppa alla krigsleveranser och dra in uppehållstillstånd för ukrainare i USA, allt för att pressa européerna att acceptera amerikansk hjälp som en sista dusör från gudfadern. Han kommer ju i alla fall att till slut tvingas ta ansvaret och då blir det så mycket bättre för alla om USA och Europa samarbetar.

Kanske kommer den europeiska stoltheten att slutgiltigt besegla Ukrainas öde. Européernas överlägsna förakt (och samtidigt avundsjuka missunnsamhet) mot amerikanerna är nedärvd sedan generationer och kan inte utplånas hos en Macron. I stället, som vid ett högnivåmöte häromdagen, försöker han mana de andra européerna till nya ansträngningar, att inte vara ”fega”, utan ställa sig bakom det franska ledarskapet i härnad mot Putin. Han skröt om vad han skulle kunna göra även utan USA:

Europa har den ekonomiska styrkan, kraften och talangen att möta vår tids utmaningar. Och vi har medlen att ta Amerikas förenta stater, för att inte tala om Ryssland. Så vi måste agera som en enhet, som européer, och vi måste vara fast beslutna att skydda oss själva.

Kan han ha menat vad ha sa? Jag kollade den franska originaltexten:

E nous nous comparions aux États-Unis de Amérique et à fortiori à la Russie, nous en avons les moyens.

Han sa faktiskt så. Kanske var det den galliska espriten som gav hans fantasi vingar. Han lovar att ta USA och särskilt Ryssland. Putin har någon gång sagt att en del européer drivs av samma storhetsvansinniga inbillning att övervinna Ryssland som Napoleon och Hitler.

De övriga europeiska ledarna tycks hittills inte ha blivit övertygade av fransmannens patos.