Svenska medier, politiker och myndigheter talar ofta om den svenska yttrandefriheten som ett exempel på det svenska samhällets demokratiska och moraliska upphöjdhet. De flesta svenskar blev därför ytterst förargade, för att inte säga upprörda, över att en amerikansk vicepresident, J.D. Vance, hade mage att kritisera svensk och europeisk yttranderätt i sitt tal i München för några veckor sedan.

Jag är därför tacksam för att Anders W. Edwardsson i Epoch Times senaste nummer (vecka 10, 2025) tydligt klargjorde att den amerikanska yttrandefriheten är en naturrätt eller gudomlig rätt, medan den svenska är ett privilegium, vilket furstar eller regeringar efter behag kan begränsa eller återta. Här finns det under de senaste 100 åren åtskilliga exempel på hur det svenska samhället krökt rygg, inte minst inför påtryckningar utifrån. Per Albin Hansson sade att ”yttrandefriheten var en gåva från staten till folket – en ynnest som kunde delas ut och dras tillbaka alltefter de styrandes vilja”. Och rader av svenska regeringar såg med kraft till att odisciplinerade medborgare inte retade upp Hitler, Stalin eller dagens islamister. Eller hade fräckheten att ifrågasätta nyheliga ord som hållbarhet, biologisk mångfald och klimaträttvisa.

Detta har inte ändrats, och exemplen här är legio ända in i vår upplysta tid – nu senast i fallet med den kristne aktivisten Salwan Najem. Detta känner vicepresident Vance väl till, men däremot ytterst få svenska medborgare, som inte minst under senare decennier ständigt fått sig itutat av tjänstvilliga medier att vi lever i den bästa och mest upplysta av all världar. Vad vi svenskar däremot är mästare på är att utöva självcensur.

Kanske skulle det inte skada om även upplysta svenskar kunde lära sig lite om den amerikanska demokratin.

BILD: ”Freedom of Speech”. Målning av Norman Rockwell (1943).