PATRIK ENGELLAU Hur går kriget?

Ibland får man precis som man vill, men ibland måste man ge sig och kompromissa. Detta låter kanske självklart, men är ofta oerhört komplicerat eftersom det i varje ögonblick inte är uppenbart i vilken av situationerna man befinner sig.

Vi – och vilka jag därmed menar är osäkert så jag låter den frågan tillsvidare vila – konfronteras med två olika synsätt i Ukrainafrågan, nämligen Europas och Trumps. Båda dessa synsätt vilar på samma emotionella grund som är att vi vill att det ska gå så bra som möjligt för Ukraina med så lite kostnader och ansträngningar som möjligt för oss andra.

Det förefaller mig vara en rimlig inriktning. Den innebär bland annat att vi inte behöver bry oss om ryska önskemål annat än för att främja våra egna syften. Till exempel bör vi inta ett diplomatiskt sinnelag i vårt förhållande till Putin för att fredsförhandlingarna ska löpa smidigare. Den mjuka attityd som Trump visat ryssarna betraktas av många som Putinfjäsk, men jag har ännu inte sett att det skulle handla om en djupare inställsamhet än den normala artighet som varje förhandlare måste visa sin motpart för att främja sitt ärende.

Jo, jag skulle gärna önska att Ukraina, så snabbt som möjligt och med hjälp av sina vänner européerna och eventuellt amerikanerna, lyckades förinta ryssarnas stridskraft och därmed få ett i alla fall för oss själva acceptabelt slut på kriget. Men jag tror att sådana hopp är fåfänga eftersom de inte kan uppnås. Vi måste tyvärr kompromissa.

För det första har vi inte råd att finansiera ett framgångsrikt krig eftersom hur mycket Europa än trycker nya pengar eller tar upp megalån, något som jag misstänker i slutändan är samma sak, så kommer pengarna inte att räcka, särskilt som USA helst inte vill bidra alls (och eftersom dess bidrag, som nu alltså hotar att torka in, delvis består av stridsmedel, till exempel kommunikationsutrustning, som på åtskilliga år knappt kan ersättas).

För det andra räcker det inte med pengar och kanoner, utan det behövs framför allt tränad trupp att skicka in i köttkvarnen, och det har vi inte. Inga andra än ukrainarna själva har lust att slåss. Frågan utan svar är hur mycket lust de egentligen har.

Under tiden går tiden. De europeiska ländernas ledare reser runt och träffar varandra och håller beslutsamma tal i olika europeiska länder. Jag tror inte de kommer så mycket längre än till att återigen göra sådant som de gjort förut och därför vet hur det går till, nämligen att sätta de europeiska folkens ekonomiska framtid i pant genom att ta oöverträffat stora lån. Jag ser inte hur det ska få oss närmare vårt mål. Är det von der Leyen, med 21 procents folkligt stöd, som ska leda de västerländska ansträngningarna mot Ryssland?

Sådana här processer, som av egen obeslutsamhet förhindras att röra sig varken hit eller dit, har en inneboende tendens att undergräva det ledarskap som eventuellt finns och skapa nya, förvärrade interna konflikter. Under andra världskriget stoppades denna inre upplösning, som troligen lett till att Storbritannien hade tvingats vika sig för Hitler, om inte ledarskiktet enat sig kring Churchill, och landet därmed fick en tidsfrist i hopp om att USA skulle komma till räddning. Jag kan inte se någon Churchill bland Europas politiska ledare.

Däremot kan jag ana inre upplösning även om jag inte kan bedöma om det leder till något gott eller om det bara handlar om att Trump måste lätta på sin ilska. Det är de tjuvnyp som presidenten ger Ukraina för att öka dess börda, kanske i hopp om att Zelenskyj snabbare ska underkasta sig Trumps uppfattning så att, förhoppningsvis, kriget tar slut.

Alternativt leder tjuvnypen bara till att världens motvilja mot Trump ökar. Att Trump inte nöjt sig med att Zelenskyj beklagat debaclet i Ovala Rummet utan dessutom krävt att han ska ta på sig ansvaret och be om ursäkt känns som ett uppfostringsförsök. Det kanske är befogat. Men när det inte kommer någon ursäkt bromsas de utlovade amerikanska vapenleveranserna för att Ukraina ska mjukna. Sedan antyds att kommunikationssystemet Starlink kan stängas av. Sedan hotas 140 000 ukrainares uppehållstillstånd i USA. Jag har inga bra argument mot dem som anser sådant vara ett slags kontraproduktiv utpressning mot Ukraina.

Patrik Engellau