Det finns inte längre, åtminstone inte i vårt land, någon nationell sanning i bemärkelsen en allom omfattande princip som man inte behöver diskutera eftersom alla tycker likadant. En sådan, tyst överenskommen, nationell dogm som tidigare förenade svenska folket var viljan till neutralitet. Om krig uppstod någonstans så skulle vi inte vara med. Sverige skröt med att vi inte varit i krig på tvåhundra år. För oss svenskar var freden lika självklar som luften. Såklart skulle vi inte vara med i Nato.

Till min förvåning har jag upptäckt att denna oomtvistade och kollektiva uppslutning kring fredens idé verkar ha gjort ett lappkast och nu skidar bakåt i spåret. Kanske tolkar jag stämningarna fel, men hur jag än skärper blicken och kupar händerna bakom öronen så kan jag i den nya tidsandan inte upptäcka minsta tecken på fredsvilja.

I stället handlar det bara om att satsa fler BNP-procent på militär upprustning och att förbereda fler gigantiska lån till nya vapenindustrier. Våra dominerande medier, till exempel Dagens Nyheter, har förvandlats till krigshetsare. Om USA och Trump, som dessa språkrör för det svenska etablissemanget hatar, vill ha slut på dödandet, så får vi européer gemensamt sala ihop slantar så att ukrainare och ryssar kan fortsätta marschen in i köttkvarnen. Att samtliga militära experter, vad jag kan se, med en mun förklarar att det kommer att ta åtminstone fram till 2030 innan Europa rustat nog för att ta sig an ryssarna om USA drar sig tillbaka, det spelar ingen roll. Ryssar måste dödas till varje pris, ty annars tar de strax Baltikum och Gotland.

Tja, kanske inte till varje pris. Kanske inte om de krigshetsande européerna själva måste engagera sig även i annat än att emittera krigsobligationer, till exempel genom att skicka våra egna ungdomar till den ryska fronten. Nej, det jobbet anser vi ukrainarna göra bäst själva. Lägligt nog har experter på radio förklarat att ukrainarna numera, sedan de förlorat någon miljon människor i krigsdöda och skadade, har blivit väldigt krigsvana och erfarna soldater. Andra experter har räknat ut att det totalt sett blir billigare om Europa lånar bidrag till den ukrainska stridskassan än om de ska behöva skicka oövade trupper in i krutröken och drönarattackerna.

Själv kan jag inte se någon annan förklaring till den europeiska krigsviljan för Ukrainas del än att det är bättre att ukrainarna dör än att vi dör. Det är en övertygande förklaring eftersom den gäller generellt. Vi tycker alltid att det är bättre om andra dör än att vi själva gör det. Det gäller även om det knappt skulle finnas någon risk för att Putin någon gång i framtiden skulle anfalla Gotland. Då är det ändå säkrast, enligt försiktighetsprincipen, att sådant förebyggs genom att ytterligare hundratusentals ukrainare och ryssar mister livet.

Så har vi hamnat i den oväntade och omvända värld där den ende som bryr sig om freden och om att undvika krigets fasansfulla lidanden tycks vara Trump, den man som närapå hela Sverige hatar så instinktivt att vi knappt tål att utsätta oss för något av hans tal där han lägger fram sina principer.

Det finns en skarp och övertygande logik även i detta synsätt. Att Trump krånglar med betalningen leder ju bara till att hela äventyret, helt i onödan och tvärtemot hur det var tänkt, blir dyrare för Europa. Vafan, om han påstår sig vilja värna liv så tror jag inte på det ifall det drabbar min plånbok!