HENRIK PAETAU: ”Bråket” i Vita huset

Hur förbereder man sig för ett möte med sin närmaste bundsförvant och mångåriga allierade? Kanske inte mer än i form av några handskrivna anteckningar, då man är övertygad om att man ska samtala med en välvilligt inställd presidentkollega i en mindre formell inramning. Visst kan man väl gå med på att tala värdens språk, eftersom temat är bekant och man, för artighetens skull, inte vill krångla till det.

Många har kommenterat den diplomatiska katastrofen, vilket det inträffade inte alls borde kallas. Hade man velat ordna ett samtal enligt diplomatisk hävd, skulle man först och främst ha arrangerat en förhandling under neutrala omständigheter med likvärdiga förutsättningar för parterna. Detta skulle ha innefattat ett neutralt forum – inte den enes hemmaplan, Ovala rummet – inte två mot en, inte på majoritetspartens modersmål, utan kommunikation via professionella tolkar. Zelensky var från början i underläge, där 50 procent av hans kognitiva kapacitet brottades med ett främmande språk, medan Trump och Vance för det första talade sitt modersmål och för det andra garanterat hade pratat ihop sig i förväg.

Att varken Trump eller Vance är bevandrade i vett och etikett syntes ju redan i Trumps kommentar om sin gästs klädsel och i Vances plumpa inhopp i diskussionen, där Zelensky avbröts så fort han försökte yttra sig. För att inte tala om att det inte anstår en vicepresident att verbalt angripa ett gästande statsöverhuvud som för ett samtal med värdlandets president. I en sådan trängd situation, vilken kan liknas vid ett överrumplande bakhåll, är det omöjligt för en person som med möda talar ett främmande språk att hävda sig eller att finna förväntade ordval för tacksamhet eller försonlighet.

Det förvånar mig att ingen ens i efterhand har lyft fram ovan beskrivna uppenbara ojämlikhet i språkligt hänseende. Erfarna diplomater håller sina anföranden via tolkning, även om de behärskar sessionens officiella språk, dels för att försäkra sig om att alla avsedda uttalanden får en korrekt språklig form, dels för att ge sig själva tid att tänka ut sitt nästa inlägg.

Jag kan inte låta bli att påpeka att Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov, vid större eller mindre överläggningar, alltid talar sitt modersmål, trots att han talar flytande engelska. Det är, som vi i den urartade ordväxlingen i Vita huset kunde konstatera, farligt att råka i kommunikativt underläge.

Henrik Paetau är filosofie magister, rektor emeritus, f.d. översättare och tolk.

Gästskribent