Ödet presenterade en tjugo år gammal bok av den för mig okände engelsmannen Gordon Graham. Man behövde bara läsa omslagstexten för att förstå författarens tes:

Historien om de senaste tvåhundra åren är en historia om statens oerhörda och obevekliga tillväxt på bekostnad av andra sociala institutioner. Vi är nu så förtrogna med och accepterande av statens överlägsenhet i allt, att få tänker på att ifrågasätta den, och de flesta antar att demokratiskt stöd legitimerar den… [Författaren] hävdar att den grova maktobalansen i den moderna staten mellan härskare och styrda är i stort behov av rättfärdigande, och att demokratin helt enkelt maskerar detta behov med en illusion av folksuveränitet.

Makthavare behöver legitimation, alltså en övertygande berättelse om varför det är rätt och riktigt att de har och utövar makt. Ofta är det legitimerande narrativet att härskarna är gudar (som i fallet med de egyptiska faraonerna), eller att de tillsatts av gudar (som under den europeiska absoluta kungamaktens dagar från Gustav Vasa till Ludvig XVI) eller att de haft en inflytelserik relation med gudarna (varför de, som i Carl Larssons paradmålning Midvinterblot, fick finna sig i att bli avrättade om de så tydligt förlorat gudarnas gunst att det blivit missväxt i flera år).

Att vår tids främsta makthavare är politikerna är så självklart för Graham att han inte ens behöver argumentera för sin uppfattning. (Det var samma för mig när jag på åttiotalet skrev en svensk historiebok och behövde ett namn på vår epok i den etablerade historiska serien vasatiden, stormaktstiden, karolinska enväldet, frihetstiden, nationsbygget, industrialismen etc. Begreppet politikerväldet föll över mig som äpplet i huvudet på Isaac Newton.)

Den möjligen nya eller i varje fall nyformulerade, och för många nog obehagligt revolutionära, tanke som Graham framför är att talet om demokratin, i bemärkelsen folksuveräniteten, inte är annat än vår tids legitimerande berättelse om varför de som har makten, alltså politikerna, också förtjänar att ha den (liksom faraonerna förtjänade sin position för att de var gudar).

Här har vi alltså ett hönan och ägget-problem. Vilket kom först? Var det den storslagna idén om folkmakten som kom först och för sin implementering krävde ett skikt av politiker med uppgift att tjäna som verktyg för folkviljan? Eller var det tvärtom ett nytt härskarskikt som i och med den allmänna rösträtten tagit makten och sedan odlat myten om folkstyret för att bygga sin legitimitet?

Erik Lidström är en av vårt lands skarpaste tänkare på detta område. Han har, i två artiklar i Bulletin här och här, ställt sig frågan om allt det som politikerna beslutat att göra verkligen handlar om att uppfylla folkviljan eller om det snarare är en fråga om att öka sitt eget inflytande.

I vilket fall som helst har politikerväldet med tiden, med väldig kraft och beslutsamhet, ökat sitt inflytande över samhället. Skatteintäkterna som andel av BNP har ökat från under tio procent när rösträtten infördes (och politikerskrået därmed bildades) till femtio procent sjuttio år senare (läs här).

Betyder detta att jag ifrågasätter demokratin? Tvärtom, det blir mer demokrati om politikerna begränsar sina beskäftiga och ofta misslyckade försök – se exempelvis Northvolt och klimatomställningen – att över medborgarnas huvuden styra snart sagt allt.