Fram till slutet av 1400-talet var Europa på inget sätt ledande i världen, i den mån man överhuvudtaget visste något om länderna utanför kontinenten. Världsdelens politiska landskap bestod av ett antal mindre furstendömen, varav några snart skulle enas till kungadömen och nationalstater. I övriga världen fanns flera högkulturer, både militära och kulturella, såsom det Osmanska riket, kejsardömena i Kina och Persien, Shogunatet i Japan, Inka- och Aztekerrikena på den amerikanska kontinenten samt några högkulturer i Afrika, exempelvis Zimbabwe.

Mellan 1500 och 1900 erövrade européerna (inklusive Ryssland) nästan hela den utomeuropeiska världen, även det område i Amerika som senare skulle bli USA. Praktiskt taget inget land utanför Europa undgick att bli koloniserat. De få som förblev självständiga var Siam/Thailand, Tonga, Etiopien (förutom några år under andra världskriget), Japan och i viss mån Kina.

Europas kolonialmakter har därför länge haft en hög svansföring och ansett sig vara, om inte jordens medelpunkt, så åtminstone jämförbara med dagens stormakter såsom Kina, USA och Ryssland. Vid FN:s bildande efter andra världskriget fick således både Frankrike och Storbritannien vetorätt i det nybildade säkerhetsrådet, tillsammans med USA, Ryssland och Kina (de fem vetomakterna).

Denna egocentriska attityd kraschade den 14 februari i år vid en säkerhetskonferens i München, där stats- och regeringschefer samt företrädare för organisationer som EU och Nato deltog. Här läste USA:s vicepresident J.D. Vance lusen av de europeiska ledarna. Talet väntades handla om kriget i Ukraina men kom i stället att fokusera på något helt annat: hotet inifrån. ”Europa backar från några av sina mest fundamentala värderingar, värderingar som man delar med USA,” sa Vance under talet. Vad som var kontroversiellt var att han inte såg Ryssland och Kina som de största hoten mot Europa, utan snarare européernas egen arrogans, odemokratiska styre och den omfattande islamiska massinvandringen.

Vicepresidenten hävdade bland annat att europeiska ledare slår ner på yttrandefriheten och menade att de är ”rädda” för sina egna väljare. Han menade att det ser ut som att gamla, förankrade maktintressen gömmer sig bakom uttryck från Sovjettiden, såsom ”felaktig information” och ”desinformation”, och att de helt enkelt ogillar tanken på att någon med en alternativ synvinkel kan uttrycka en annan åsikt eller rösta på ett annat sätt. Vance tog även upp domen i Sverige mot Salwan Najem och mordet på Salwan Momika och hävdade att det var ett flagrant exempel på bristande yttrandefrihet.

I slutet av det tjugo minuter långa talet riktade Vance skarp kritik mot den europeiska invandringspolitiken. Han menade att migrationen är det stora problemet och att politikerna låter miljontals invandrare komma till Europa utan att bli ordentligt kontrollerade – något han såg som en av de främsta orsakerna till kontinentens problem. Enligt en kommentator ”satt folk som fågelholkar i publiken och förstod inte riktigt vad de hade upplevt” – det var en kalldusch.

Som ”lök på laxen” kom nästa smäll, då USA:s särskilda sändebud Keith Kellogg meddelade att de europeiska länderna inte ens skulle få någon plats vid förhandlingsbordet när Ukrainas framtid skulle diskuteras med Ryssland – dessutom i Saudiarabien av alla platser. Här kan man dra en parallell till den tidigare amerikanske utrikesministern Henry Kissingers berömda fråga: ”Vem ska man ringa om man vill tala med Europa?”

Européerna har totalt förlorat förmågan att försvara sig efter Sovjetunionens kollaps och har i stället förlitat sig på att USA:s skattebetalare och unga män och kvinnor ska försvara dem om det blir krig – något som flera amerikanska presidenter påpekat. Men det är först Trump som har ställt ett ultimatum. De två så kallade stormakterna Frankrike och Storbritannien har visserligen kärnvapen, men deras militära styrkor är förhållandevis små, medan Tysklands försvar i princip är helt nedmonterat. Av deras flygplan och stridsvagnar lär bara 20 procent vara operativa. De enda europeiska länder som har försvarsanslag på 3 procent av BNP eller mer är de baltiska staterna och Polen – alla med erfarenhet av att ha varit under Sovjetunionens kontroll.

Så på vad har européerna lagt sina pengar? Angela Merkel, Tysklands tidigare förbundskansler, brukade säga: ”Europa står för 7 procent av världens befolkning, 25 procent av dess BNP men 50 procent av hela världens välfärdskostnader.” Europa är en åldrande välfärdskontinent med stora statsskulder, en ekonomi som knappt växer, och som lägger ofantliga summor på den så kallade gröna omställningen. Samtidigt är kontinenten oförmögen att försvara sig och dränks i en byråkratisk regleringsiver från Bryssel. Det sägs att ”USA uppfinner, Kina kopierar, och Europa reglerar.”

Det är dags för oss européer att inse att vi inte längre är världens centrum. Vi saknar ett riktigt försvar och står inför massiva problem – särskilt i Västeuropa – där en allt större muslimsk befolkning belastar välfärdssystemet och rättsväsendet. Resten av världen – Indien, Brasilien, Indonesien och andra i det så kallade globala syd – bryr sig inte om Europa, förutom Kina, som vill exportera sina produkter hit, och Ryssland, som gärna vill återta Sovjetunionens buffertstater, dvs. Östeuropa och Ukraina.

Europa kläms mellan de två supermakterna Kina och USA och riskerar att bli en kontinent av turistmål – gamla slott, vingårdar och katedraler. Inom en snar framtid kan vi även stå inför inre konflikter om demografiska förändringar, där den infödda befolkningen minskar samtidigt som invandringen fortsätter och grupper med högre födelsetal växer. Ingen ljus framtid för oss européer.

Polens premiärminister Donald Tusk har sammanfattat situationen: ”500 miljoner européer ber 300 miljoner amerikaner att försvara dem mot 140 miljoner ryssar. Europa saknar idag tron på att vi verkligen är en global makt – vi borde åtminstone inse läget.”