Följande är kanske en banal observation, men den ger mig myror i huvudet när den kopplas till en annan inte mindre banal observation.

Den ena banala observationen är att kriget i Ukraina tycks vara på väg att ta slut. Insatta bedömare har under åtminstone ett halvår förutspått Ukrainas sönderfall. Detta har varit svårt att få bekräftat eftersom andra insatta bedömare har förutspått motsatsen, alltså att den ryska ekonomin, och därför även krigsinsatsen, varit på väg att förtvina. Men eftersom framstående politiker och initierade opinionsledare i hela Europa, som borde veta bättre än jag, med allt starkare stämma krävt ökat militärt stöd till Ukraina, har jag dragit slutsatsen att det är Ukraina, inte Ryssland, som är på väg att dra det kortaste strået.

Den andra banala observationen är att Europas folk, i varje fall Sveriges ledande figurer, inte tycks bli gladare av att kriget troligen är på väg att avslutas. Tvärtom vrider man sina händer och ser mörkare än någonsin på framtiden. Man gräver ännu djupare i de statliga kassorna för att se om det i alla fall inte finns lite mer som Ukraina kan köpa vapen för.

De här två banala observationerna går inte ihop för mig. Krig är en vedervärdig företeelse. Jag har visserligen själv aldrig varit med om något, men jag har sett det på film och läst om det i böcker och med tiden blivit alltmer övertygad om att kriget skapar mer lidande per capita i de berörda områdena än någon annan hemsökelse och därför i genomsnitt är det djävligaste som kan hända människor.

Det är inte bara jag som tror så, utan det gör snart sagt alla människor. När krig slutar dansar folk därför på gatorna och kysser varandra. Men den här gången har jag inte stött på någon enda tacksam och lycklig reaktion på det stundande eldupphöret och kanske till och med freden. (Jo, de som slåss inom respektive stridsmakter är nog tacksamma, men det är tunt med andra fredseuforiker.) Håll med om att det är märkligt att det allmänna stämningsläget ska vara så ur takt med vad man rimligen kan betrakta som objektiva fakta.

Världen påstås göra framsteg genom att folk inte bara samexisterar med saker de inte begriper utan också förvandlar dem till problem som de fått för sig att de kan lösa – och sedan faktiskt också löser dem! Men den enda förklaring som jag kan komma på till att folk inte blir på gott humör av att mördandet upphör kommer inte att göra mänskligheten mer stolt över sig själv.

Om européerna, i varje fall inflytelserika svenskar, inte gläds åt den möjliga freden utan tvärtom planerar att skicka jaktflygplan för att kriget ska kunna hålla på ett bra tag till, då måste de gilla kriget bättre än freden. Fast det gör de förstås inte, framför allt inte om kriget skulle ha drabbat dem själva. Men här handlar det inte om dem själva eftersom det är ukrainarna, inte svenskarna, som drabbats av den ryska vreden. Och eftersom den ryska vreden inte är stor nog att drabba så många länder i taget så har ryssen nu sedan tre år haft fullt upp att göra i Ukraina.

Finessen med det är att ryssen för närvarande inte har tid att komma hit och kriga mot oss. Det som skyddar oss från den ryska vreden, om den nu är så väldig som det sägs, verkar inte vara Nato utan att medelålders, lågutbildade, tvångsutskrivna ukrainska män dör för oss på ukrainska slagfält. Snacka om mänskliga sköldar.