Trumps förre strateg Steve Bannon lär ha föreslagit att presidenten varje vecka borde spruta ur sig ett stort antal omvälvande förslag varav ungefär tre fjärdedelar skulle ha som enda funktion att väcka uppmärksamhet och skapa förvirring medan den återstående fjärdedelen var på riktigt och kunde genomföras medan motståndarnas ilska riktades mot politiska innovationer som aldrig var allvarligt menade.

Huruvida detta djärva uppslag var ärligt avsett vet man inte, men det inspirerar åtminstone mig att noggrant övertänka allt som Trump säger för att för att försöka avgöra om uttalandena utgör fullvärdig ammunition eller består av blindgångare.

Ta det på senare tid – ”senare tid” räknas numera i veckor snarare än i månader eller halvår – lanserade konceptet att Ukraina ska betala USA med jordartsmetaller (vilket kom strax före den fantasieggande idén, som underligt nog tillskrivs Putin, att Ukraina ska avhålla ett sedan länge uppskjutet demokratiskt val innan fredsförhandlingarna börjar). Att USA på det viset i efterhand skulle presentera en faktura för redan gjorda vapenleveranser som mottagaren trodde var gratis anses oförskämt av många betraktare. Men sedan kom det fullt lika osäker information om att USA i framtiden kanske ska betala för leveranser av jordartsmetaller, vilket lugnat en del.

Uppgifterna om handel med jordartsmetaller glider därefter sömlöst in i ett större narrativ som innebär att Ukrainas framtid ska avgöras på tu man hand av Trump och Putin utan konsultationer med övriga berörda såsom Ukraina och Europa. Dessa blir självklart rasande. Kan det vara Trumps riktiga avsikt eller kan fantasin upptänka några andra oväntade agendor? Jag kan på direkten tänka mig två möjliga tolkningar som väl skulle kunna tjäna som scenarios för spännande filmer från Hollywood. Båda handlar om hur Trump och Putin skulle kunna kroka arm.

Det första scenariot är dramatiskt osannolikt men ändå fullt genomförbart och till alla parters – utom Kinas – uppenbara fördel. Scenariet kräver bara att vi, vilket i det här fallet betyder det kalla krigets huvudaktörer, den första och den andra världens länder, kort sagt västerlandet och Sovjetunionens arvtagare, mentalt återvänder till andra världskriget, när i stort sett alla dessa stod på samma sida i kampen mot Hitler. Det räcker med att vi gemensamt utplånar minnet av det kalla krigets motsättningar och sträcker varandra händerna.

Men det skulle ju inte gå, säger du upprört. Ryssland och USA på samma sida! Den ena diktatur och den andra demokrati, det är ju vansinne!

Visst, så skulle det låta. Men vi i väst är väl vana att framgångsrikt umgås med de smutsigaste regimer. Säljer inte Sverige med glädje vapen till ofria länder som Brunei och Qatar? Handeln är trots allt kamratskapets moder. Och tänk vilket lyft det vore för Putin att slippa umgås med en prestigelysten och dunkelt obegriplig diktatur som Kina. Och för Putins oligarker att slippa oroa sig för att amerikanska myndigheter ska beslagta deras lustjakter och skicka hem deras barn från amerikanska universitet!

Men om det scenariet, trots sina kvaliteter, anses för djärvt så kan man föreställa sig ett annat som mer liknar ett reguljärt spänningsdrama. Det bygger på att Trump genom en välfunnen abrovinkel lyckas vända européernas raseri till en fördel för Amerika.

Trump har mycket att vinna på att göra sig till vän med Putin, men det får inte gå för långt i anpasslighet, ty då kommer inte bara européerna, utan även hans eget folk, att betrakta honom som en förrädare mot de västerländska värdena. Det gäller därför för honom att förmå Putin att vika sig lite mer för västerlandets vilja.

Men varför ska Putin göra det? Där blir européernas vrede, i någon mån på tvärs mot deras avsikter, praktiskt användbar. ”Hördu Vladimir”, säger Trump, ”se på dessa skrikiga européer. De blir som galna vid tanken på att behöva kriga mot dig och är därför villiga att ge allt för att ukrainarna i stället ska ta smällen. De ger gärna Ukraina hur mycket vapen som helst för att ukrainarna ska kunna djävlas med dig. Hur mycket jag själv än gillar dig, Vladimir, så rår jag inte på européerna även om de är fega, snåla och vimsiga. Därför måste du tona ned dina anspråk och göra de eftergifter som behövs för att Ukraina och Europa ska bli övertygade om att du långsiktigt ska dra dig för att anfalla dem.”