Då och då hamnar jag i diskussion med representanter för en yngre generation svenskar, tyskar och fransmän. De är mellan 20 och 35 år, välutbildade, oftast akademiker. Politiskt är de ganska omedvetna om den traditionella uppdelningen mellan höger och vänster – eller så bryr de sig helt enkelt inte. De klassiska marxistiska grundteserna, såsom att staten ska äga produktionsmedlen, tycks överhuvudtaget inte existera i deras värld. Och det är kanske lika bra.

I vilket fall finner jag deras ointresse för och bristande kunskaper om klassisk politik intressanta – men bara om jag tar ett djupt andetag och sätter på mig min statsvetarmössa.

De ser inga direkta problem med privata företag och privat ägande. Flera av dem har både hyggligt avlönade jobb och en slant i fonder, aktier eller på banken. När det gäller energiområdet tror de flesta av dem på ’rosa enhörningar’, det vill säga på lösningar som numera börjar ifrågasättas även av Mainstream Media. Kärnkraft är, enligt dem, dåligt och farligt, medan vindkraftverk bör fortsätta byggas utan begränsningar.

Om vi håller oss till ekonomin, är det flera som uttryckt att diverse skatter borde höjas eller införas. I Sverige har vi i dag inga arv-, gåvo- eller förmögenhetsskatter, vilket gör mina samtalspartners en smula brydda. I sin iver att vara världsförbättrare anser de att dessa skatter borde återinföras. ”Men först efter att jag har ärvt mina föräldrars bostad”, säger en av dem med ett svårtolkat litet skratt.

En återkommande tankefigur handlar om de superrika, en fråga som fått nytt bränsle av Elon Musks framfart. De riktigt förmögna borde, enligt mina unga referenspersoner, inte få vara så rika. Ingen behöver mer än en viss summa pengar för att kunna leva.

Jag frågar vad de anser vara lagom. Det skiljer ju rätt mycket mellan existensminimum och Musks tusen miljarder. Svaren blir svävande, men någon föreslår att tio miljoner svenska kronor borde räcka. Jag påpekar att en bostadsrätt i Stockholms innerstad ofta har ett högre värde. ”Well, kanske femton eller tjugo då?” blir nästa förslag. Och hur ska man ställa sig till balansen mellan inkomst och förmögenhet?

Många frågor.

Hur som helst finns idén kvar och uttalas: att några multimiljonärer och miljardärer egentligen inte behövs. Deras ’övervärde’ borde tillhöra samhället. Hur detta ska ordnas beskattningstekniskt förblir dock oklart.

Min poäng är att dessa personer med en axelryckning accepterar tankar på en dramatisk omfördelningspolitik. Att detta skulle få några negativa konsekvenser för landets ekonomi är det ingen som tror. Tvärtom, faktiskt – även om inga konkreta exempel på fritidsgårdar eller andra tänkta välfärdsförbättringar nämns.

Av en händelse råkar jag se på YouTube hur Neil McCoy-Ward presenterar statistik ur ett brittiskt perspektiv:

De rikaste 1 % av befolkningen i Storbritannien står för cirka 29 % av de totala skatteintäkterna. De bidrar också med 80 % av välgörenhetsorganisationernas intäkter. Den bäst bemedlade halvan av befolkningen står för drygt 90 % av den totala inkomstskatten.

Tankeväckande statistik, kan man tycka.

Nu pågår tydligen en exodus av förmögna brittiska medborgare till länder med lägre skatter och stabilare politik. Emigrationen är betydande. USA, Schweiz och Förenade Arabemiraten ligger i topp bland de länder som lockar de mer besuttna britterna. Under 2024 flyttade nästan en halv miljon brittiska medborgare från sitt örike. De allra flesta tillhörde den bäst bemedlade halvan av befolkningen. Bland dem fanns minst ett dussin pundmiljardärer och bortåt 2 000 pundmiljonärer.

Att detta skulle vara problematiskt viftas bort, främst av BBC och Labour, som menar att inflyttningen till Storbritannien mer än väl kompenserar för bortfallet. Med en, låt oss säga, originell ekonomisk logik hävdar man alltså att personer som bidragit med stora skatteintäkter kan ersättas med bidragstagare från Asien – vilket i brittisk kontext ofta innebär lågutbildade migranter från Pakistan och Bangladesh.

En spännande fortsättning lär följa.

BILD: Dubai, Förenade Arabemiratens största stad.

Urban Hagman är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, blev fil. kand. och fil. mag. i lagom tempo. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner.