Slarvigt nog har jag inte läst Donald Trumps bok The Art of the Deal, vilket måste betraktas som ett allvarligt fel hos en samtidskommentator. Boken är en av ett par dussin spökskrivarförfattade titlar med Trumps namn på omslaget. Typen är den sortens självhjälpslitteratur som säljs på flygplatser. Det är böcker som jag av principiell nedlåtenhet aldrig skulle läsa och långt mindre köpa. Men jag tror förmätet nog att jag vet vad det står i alla fall. Det står med all säkerhet att affärsmannen aldrig får försöka följa ett på förhand fastställt förhandlingsmanus, utan hela tiden måste anpassa sig efter omständigheterna och tillvarata möjligheterna. Det tror jag är sant ungefär som när Lord Nelson utnyttjade vinden på ett oväntat och innovativt sätt vid slaget vid Trafalgar.

Därför tror jag inte att Trump har någon strategi vad gäller Ukraina. Eller också har han alla strategier, allt efter läglighet. Antingen ska han göra slut på kriget i Ukraina på en dag – kanske har han faktiskt redan gjort det, man vet aldrig – eller också kanske det tar hundra dagar. Eller något annat. Att vara förutsägbar är ingenting för stora affärsmän. De bör efter omständigheterna, som världsmästarboxaren och superegot Muhammad Ali, kunna ”float like a butterfly and sting like a bee”.  

När USA:s försvarsminister Pete Hegseth häromdagen – han måste väl ha kollat med Trump först? – sakade två starka förhandlingskort och därmed inskränkte förhandlarens handlingsfrihet genom att utesluta både Natomedlemskap för Ukraina och en återgång till 2014 års ryskukrainska gräns, då är det som när Lord Nelson placerade sig i lovart om den spanskfranska flottan och förberedde en djärv manöver. (Han länsade i två kolonner på tvärs emot fiendelinjen och kunde vid genombrotten låta alla sina skepp, i tur och ordning, avlossa kanonerna medan fiendens pjäser var felriktade och fick svårt att skjuta.)

Hur har Trump och USA tänkt sig fortsättningen? Jag tror inte de övriga parterna – Ukraina, Ryssland och Europa – har tänkt sig något alls, framför allt inte Europa, som varken har plan, vilja eller telefonnummer. Det är Trumps förhandlingsinstinkter som nu kommer att definiera slutstridens strategi. Vilken roll spelar de olika parterna?

Ukrainas roll blir den rasande, kränkta, besvikna förlorarens. Landets ställning som dramats huvudsakliga offer har förberetts på slagfälten under minst ett halvår, men har nu blivit uppenbart och motvilligt erkänt även bland sympatisörerna på Norrmalmstorg. Ukrainas uppgift har i vilket fall som helst sedan det hela började – vad som nu ska menas med det – varit att ärofullt men utsiktslöst offra sig för andra, det vill säga dö för ryssens kulor för att USA och framför allt Europa ska slippa och som för detta betalar i krut och kanoner. Här befinner sig en ukrainsk dolkstötslegend under utarbetande.

Dramats utgång kommer att bestämmas i ett envig mellan å ena sidan Ryssland och å den andra Nato. Nato betyder USA, som mot Putin spelar good cop och Europa, som spelar bad cop. Nu när Ukraina, som Europa hade hoppats skulle kriga mot ryssen för att vi européer själva skulle slippa, är dömt att lida nederlag, sprider sig ett förtvivlat missmod. Det råder stark oro för att Putin, kanske efter några års förberedelser, ska ge sig på Europa, kanske Baltikum, kanske Gotland. Till om med Sverige, som för bara några år sedan inte kunde tänka sig något annat än fortsatt nedrustning, kräver nu allmän upprustning för flera BNP-procent av försvarsalliansens medlemmar. När USA:s försvarsminister utesluter Natomedlemskap för Ukraina så försäkrar hans svenska kollega att just Ukraina är särskilt välkommet i alliansen (vilket är oförsiktigt argumenterat eftersom alla Natoländer, till exempel USA, enligt artikel 10 i alliansens stadgar, har vetorätt mot nya medlemmar). Europa har blivit en hök, möjligen en yrvaken och förvirrad hök.

På något vis har omständigheterna förvandlat USA från ett krigiskt land, som ansåg sig utsedd av ödet att skicka marinkåren för att djävlas med utländska regimer, till en fredsduva som ogillar krig och till och med undrar om det finns någon framtid för en krigsorganisation som Nato med en massa panikslagna men upphetsade européer.

Därför kan Trump inta den bekväma rollen att strunta i Ukraina, som gjort sitt enligt order från Biden, och att skylla på Europa när han ska få Putin att begripa att ryssen inte kommer få allt han vill ha i Ukraina.