Denna krönika, i serien spekulationer och hypoteser, handlar om non-governmental organisations (NGO:er). Wikipedia upplyser fjäskigt att en NGO ”är en organisation som fristående från staten och myndigheter utför socialt arbete och agerar i allmänhetens intresse. Organisationens medlemmar verkar genom en demokratisk process och medlar mellan offentliga myndigheter och allmänheten”.

Hela konceptet NGO är, tycks det, tämligen nyskapat. Det omnämns för första gången i FN:s skapelsedokument från år 1945. Vid den konferens omfattande femtio länder som hölls i San Francisco (se bilden) för att starta FN medverkade representanter för 42 NGO:er som verkade med frågor om arbetsmarknad, jordbruk, utbildning, kvinnors ställning, kyrkliga ärenden med mera. Dessa NGO:er hade rimligtvis vuxit genom insatser av frivilliga och till stor del oavlönade krafter i det civila samhället. Men i och med den trevande tillblivelsen av världsorganisationen insåg några av dessa idealister att en ny och för dem intressant spelplan höll på att öppnas. När världsorganisationer tillskapas så tillförs med tiden ökande anslag från inblandade stater. I skapelsedokumentets sjuttioförsta paragraf stadgas att världsorganisationen på lämpligt sätt kan samarbeta med NGO:er, som genom detta omnämnande officiellt föddes och fick ett namn. De cirklade kring FN-organen som stjärnor kring sin sol.

Sedan denna bebådelse för åttio år sedan har världens samlade NGO:er blivit en världsindustri. I takt med att de ursprungliga skaparna fick rätt i sin profetia om att statsmakterna genom FN skulle visa generositet gentemot välsinnade idealister som verkade med ”socialt arbete i allmänhetens intresse” så insåg alltfler att de kunde förädla sitt arbete för socialt angelägna saker till en, åtminstone till en början mager, men trots det ändå en respektabel födkrok. Den mest framgångsrika av alla dessa rörelser – vid sidan av kvinnorörelsen, som ju överflödat NGO-världens svaga vallar och bildat ett eget universum – är troligen de samlade miljö- och klimatrörelserna, vardera byggd med myriader NGO-liknande byggstenar, varav alla ursprungligen drevs av entusiaster i näbbkängor men numera blivit om inte statsfinansierade klimatforskare, så åtminstone glesskäggiga rödfaunaexperter på länsstyrelsen.

Hela denna utveckling är logisk. Alla frivilliga rörelser drivs av idealitet av idealister. Idealiteten hålls ren och utan ovidkommande inflytelser eftersom det inte finns något annat än de ädla ändamålen som kan locka. På det viset säkras att NGO:erna bara består av sanna entusiaster. Men med de växande statsbidragen tränger sig ett nytt slags incitament in i verksamheten. Om man gör som de anslagsbeviljande myndigheterna vill så kan man tjäna mer. Snart är huvudmålet inte längre att rädda 933 rödlistade skalbaggsarter utan att maximera omsättningen.

Jag har själv varit en entusiastisk anhängare av NGO:n Amnesty ty jag har svettats i ångest över de lidanden som bortruttnande samvetsfångar fått utstå i diktatorers fängelser och därför stött Amnesty som i alla fall lovat att skicka många protestbrev. När jag fyllde femtio och bjöd på stort kallas bad jag gästerna att i stället för presenter till mig fylla Amnestys bankkonto. Men gradvis verkar organisationen ha påverkats av de naturliga impulser som jag just beskrivit. När man idag besöker dess hemsida är det inte torterade dissidenter i sibiriska fångläger som jag ska tycka synd om, utan samer och kvinnor eftersom dessas mänskliga rättigheter ska ha kränkts. Jag kan inte förklara denna perspektivförskjutning annat än som ett resultat av de anslagsbeviljande myndigheternas lättolkade inflytande. Såklart staten hellre tar lite barnsligt skäll för missnöjesanledningar som inte finns än att mucka gräl med Putin eller eventuellt reta upp arabiska härskare i Mellanöstern som är benägna att finansiera beställningsmord i Sverige.

Men ibland vet man inte säkert. Transparency är en välkänd och ansedd  NGO som tagit sig uppgiften att motverka korruption genom att – på ett i alla fall till synes hyggligt vetenskapligt sätt – mäta och rangordna olika länders grad av korruption genom tolka ifyllda frågeformulär som skickats  till diverse lokala eliter (som jag har fattat det).

Nu säger Transparency här för det första att korruptionen i världen – mätt på organisationens sätt, vilket troligen är det enda som finns i världen – har ökat under de senaste tolv åren. I fler länder har korruptionsindex försämrats än det har förbättrats. För det andra slänger Transparency in det intressanta påståendet, som just nu förefaller vara organisationens huvudpoäng, nämligen att kampen mot korruptionen skulle vara den enda och nödvändiga vägen att rädda klimatet.

Hur ska man tolka det? Antingen har Transparency, som de flesta NGO:er, svårt med finanserna och försöker därför koppla sin egen verksamhet till klimatfrågan och på det viset ordna pengar ur de kanske outsinliga källor som bekänner sig till teorin om den stora klimatkatastrofen. Eller också speglar Transparencys observationer något som de flesta har misstänkt i alla fall. Det är att de ständigt ökade flöden av ekonomisk klimatkompensation till majoriteten av FN:s medlemmar, som alla är fattiga och världens mest korrupta enligt Transparencys rangordning, gör att det årligen i varje ruttet land finns mer resurser att försnilla och att det därför faktiskt förskingras mer genom den internationella klimatpolitiken.