En sak som förenar den offentliga sektorn med näringslivet är tron på innovationer. Och det handlar inte nödvändigtvis om innovationer som är bevisat nyttiga för samhället – ännu oftare handlar det om rena experiment som finansieras och hyllas på förhand och som, om de inte fungerar i praktiken, försjunker i glömska då de tidigare entusiasterna låtsas som ingenting.

Det är klart att innovationer är livsviktiga för samhällsutvecklingen men det är stor skillnad på meningsfulla innovationer och betydelselösa. Som exempel kan vi ta ett byggföretag i Skåne som för ett par år sedan ansågs oerhört innovativa eftersom de skulle bygga ett ”nyckelfritt” hus. Det skulle bli alldeles fantastiskt, menade de, eftersom de boende nu skulle slippa alla problem med nycklar. Istället skulle de bara behöva knappa in en kod på mobilen för att ta sig in genom porten och senare ytterdörren.

Denna innovation hyllades av kommunens styre och lyftes fram som banbrytande och livsavgörande. Men naturligtvis borde det ha sågats redan från början. De flesta nyckelknippor tar mindre plats än en mobiltelefon och att vrida om en nyckel går snabbare än att öppna en mobilapp och trycka in en kod. Dessutom har många flerfamiljshus redan idag så kallade aptusbrickor för portarna, små behändiga brickor som kan sättas på nyckelknippan.

Om vi sedan lägger till det faktum att digitaliseringen ständigt hotas av hackare, som hela tiden är steget före, blir det ”nyckelfria” huset inte bara löjligt utan dessutom en tänkbar fara för de boende. Det är inte bara Coop och Svenska kyrkan och andra stora organisationer som kan hackas i utpressningssyfte. Även ett mindre flerfamiljshus, som är fullständigt digitaliseringsberoende, hamnar i riskzonen.

Det ”nyckelfria” flerfamiljshuset är en av många moderna innovationer som är fullkomligt meningslösa för det allmännas bästa. Det påminner om de luftslott som byggdes i samband med mobilapparnas genomslag på 2010-talet. Just nu visar Netflix en intressant dramaserie på detta tema, löst byggd på historien om My Whole Pantry.

My Whole Pantry var en app, och senare även en kokbok, som skapades av en driftig och ärelysten ung australiensiska, som slog sig fram genom att påstå att hon botat en obotlig cancer med hjälp av ändrad kost. Appen omfattade recept som skulle ”läka kroppen”, något som togs emot med jubel inte minst av techjättarna i Silicon Valley.

En särskilt intressant scen i serien utspelar sig på den gala där hon får ta emot pris av ”the brilliant minds” i Silicon Valley för sin fantastiska vision om att förändra världen med hjälp av sin app. Det blir så uppenbart att de här människorna var så ingrodda i sina egna livslögner att de faktiskt trodde på sina egna högtflygande visioner.

Och pengarna strömmade in förstås, från organisationer, företag, medier och politiker som ville vara en del av denna fantastiska innovation. Pengar som inte kom det allmänna till nytta utan som istället hjälpte bedragaren att leva lyxliv på sina utstuderade lögner.

Samma masshysteri har vi sett kring den så kallade gröna omställningen, där politiken och medierna gjort gemensam sak för att höja innovationer till skyarna innan de ens fått se något resultat. I slutänden har ett antal vd:ar – och säkert också politiker – blivit rika medan framtidens pensionärer får se miljarder av sina pensionspengar gå upp i rök.

Många innovationer har alltså visat sig vara luftslott, skapade av hänsynslösa människor som gör allt för rikedom, hyllade av aningslösa narrar och i slutänden en ren förlustaffär för den breda allmänheten – från alla de som gick på The Whole Pantry och trodde att de skulle kunna bota sin cancer med vegansk mat till de skattebetalare som nu tvingas se på hur den gröna omställningens aktieägare roffat åt sig deras skattepengar.

Emma Olsson är lokalreporter i en mindre mellansvensk stad. På Det Goda Samhället skriver hon under pseudonym.

Foto: Skärmdump SiliconAngle