Två ordspråk som genom livet gett mig levnadsmod och styrka i svåra situationer är dels ”Man gör en plan, den går åt pipan” samt ”Om det kan gå åt pipan, så gör det det”. Den som uppfattar den obevekliga kraften i sådana existentiella hot tar inga risker. Om han tar risker så är alla möjligheter att det ska gå åt pipan därmed redan förutsedda och förebyggda så att de inte kan inträffa, vilket de emellertid gör i alla fall.

När de så sorgfälligt förberedda och på förhand avstyrda riskerna ändå förverkligar sig och då visar sig ha dubbelt större huggtänder än man kunnat ana är det för sent att tillgripa sina planer som ju ändå gått åt pipan. Då inträder improvisationens ögonblick som är att i ett enda huj uppfinna en plan B, vilket är en storchansning som i en rättvis värld aldrig borde lyckas, men efter min erfarenhet häpnadsväckande ofta ger tursamma resultat. Det har hänt mig flera gånger att jag efter noggranna förberedelser engagerar mig i äventyr som i första kontakten med verkligheten visar sig vara helt feltänkta och som därför måste ersättas med något hoprafsat som visar sig framgångsrikt. Jag tror det är så i krig. Napoleon sa: ”Man ger sig in i bataljen och sedan får man se”.

Detta är nog vad Trump menar med ”The art of the deal”, vilket är mer en konstform och en skådespelarprestation än en av myndigheter regelkontrollerad, godkänd och stämplad blankett. Till en början kan det slå världen med beundrande häpnad, med det kan sluta med en resa till St Helena tvåhundra mil ut i Atlanten.

Även jag blev tagen och imponerad av Trumps blixtkrigsöppning av sin andra ämbetsperiod med tjogtals revolutionerande reformer och åtgärder som fick omvärlden att tappa andan, sedan se sig om för att upptäcka hur andra berörda tänkte reagera, och därefter fjäskigt eller motvilligt börja ställa in sig i ledet – eller, och det är det som den erfarne organisationskonsulten i mig nu letar efter – med dolska blickar börjar söka sig till och kroka arm med lika misslynta kollegor för att formera ett mer organiserat motstånd. Napoleon skulle ha känt igen sig.

Även jag känner igen mig ty även jag har genomfört ett revolutionärt systemskifte i Vaxholms kommun, som kanske är mindre än Amerikas Förenta Stater, men har alla dess komponenter i mikroformat, när skolpengssystemet för första gången skulle implementeras i Sverige. Efter den inledande chocken vid insikten att systemskiftet var på allvar mobiliserade det lokala motståndsträsket, bestående i huvudsak av lärarkåren och socialdemokraterna, en rasande motoffensiv som troligen hade lyckats om inte kommunens förskolelärare, alltså dagisfröknar, plötsligt och oväntat bestämt sig för att de gillade tanken bakom pengsystemet. Därför vet jag hur det byråkratiska systemet strör sand i maskinerier, sticker käppar i hjul och slänger träskor i vävstolar.

Som en åskvigg från Zeus kommer ett revolutionärt budskap från Trump, eller om det möjligen också var från Musk, att USAID, USA:s motsvarighet till biståndsorganet Sida, där jag under åtskilliga års tjänstgöring lärt mig byråkratins metoder, skulle stängas och att de tiotusen anställda inte behövde inställa sig på arbetsplatsen från och med den tredje februari.

Trampar man på byråkratins tår så känner den smärtan i hela kroppen och engagerar sig solidariskt för sina drabbade kroppsdelar. Marco Rubio är utrikesminister och värnar om USAID av samma skäl som det svenska utrikesdepartementet värnar om sin underställda myndighet Sida. Som en stötkudde och ett alternativ till Musks plan att stänga biståndsorganet vill Marco Rubio, som god chef med känsla för personalen, i stället omorganisera och dela upp organisationen i mindre bitar som var och en kan passas in någon annan stans i den väldiga federala utrikesorienterade förvaltningen. Rubio försöker engagera eventuella allierade i brev till ledande kongressledamöter i bägge partierna:

Utrikesdepartementet och andra relevanta enheter kommer att samråda med kongressen och lämpliga kommittéer för att omorganisera och absorbera vissa byråer, kontor och beskickningar inom USAID.

Brevet gick iväg bara någon timme efter det att Musk hade beordrat biståndsmyndighetens stängning. Hittills har två demokratiska senatorer förklarat att de inte kommer att godkänna några av Trumps nya tjänstetillsättningar förrän USAID är återstartat. Jurister hävdar att USAID inrättades av kongressen och därför inte kan avskaffas genom en presidentorder. Artilleriet rullas fram.

Av detta kan det bli hur mycket bråk som helst inklusive domstolsförhandlingar och överklaganden, arbetsplatskonflikter och nya tidskrävande dispyter mellan olika makthavare som byråkratins inbyggda lagar ställer i harnesk mot varandra när yttre störningar, som Musk, inställer sig. Betänk hur upprörda de anställda på USAID blir när de upptäcker att de inte bara förbjuds att gå till jobbet utan också, som extra förolämpning, berövats sina e-postkonton. Och detta är bara en småsak i jämförelse med de stora förändringar som presidenten har satt på sin dagordning.

Den typen av byråkratiska skärmytslingar – som i allmänhet inte har något med stridsäpplets, i det här fallet USAID, moraliska existensberättigande att göra – sätter i allmänhet och i alla länder effektivt stopp på alla försök att effektivisera staten eller att genomföra andra angelägna förändringar utom den enda som accepteras av myndigheterna själva, nämligen budgetförstärkningar och utvidgade uppgifter.

Trump kanske klarar sådant bättre än andra. Genom sitt explosiva humör kanske han dompterar sina medhjälpare till lydigt samarbete. I Sverige hade det nog inte gått. Här hade Trump fått sitta i oändliga medlingssamtal med Musk och Rubio eller också hade Musk tröttnat och återgått till att bygga rymdraketer.

Förresten har Trump just dragits inför domstol för asylstoppet mot Mexico och sitt förbud mot woke-inspirerad verksamhet i den federala staten plus en del annat.