Jag känner på mig att ordet psykfall knappast är politiskt korrekt och att jag borde leta efter någon annan formulering som ej kan väcka anstöt, trygghetsutmanad eller något ditåt, men tills vidare är begreppet psykfall en förståelig och adekvat benämning på dem som lider av psykisk ohälsa varmed Folkhälsomyndigheten menar personer som under ett år fått ”psykiatrisk diagnos inom specialiserad vård” eller gjort ”minst ett besök inom psykiatrin (där diagnos nödvändigtvis inte ställdes)” eller gjort ”uttag av psykofarmaka”. Enligt följande graf har andelen sådana psykfall bland unga människor dubblats eller tredubblats under de senaste femton åren.

Detta är, enligt min uppfattning, en skrämmande utveckling med tanke på att vårt välfärdssystem haft decennier på sig att utveckla adekvata motmedel. Men i stället har psykvården alltså helt gått bet på sin uppgift vilket är så flagrant att man – det vill säga jag – kan misstänka att de berörda myndigheterna egentligen inte vill sätta stopp för den här utvecklingen. Trots allt finns det ju sociologiska fundamentallagar, till exempel att alla anslagsfinansierade organisationer är omsättningsmaximerande och hela tiden letar efter – eller skapar! – goda anledningar att be om förhöjda anslag. Min sociologiskt grundade misstanke är alltså att myndigheterna tillverkar psykfall – vilket är enkelt, det räcker ju med att uppmuntra barn att besöka psykiatriska kliniker om de känner sig deppiga eller gjort slut med killen – i syfte att få större budget. En psykiatrisk klinik behöver ju inte ens ställa en diagnos för att en tillfällig besökare ska räknas som ett fullt utvecklat psykfall.

Tredubblingar av antalet sjukfall på femton år visar emellertid, tycks det mig, att de omsättningsmaximerande myndigheterna inte kan anförtros uppgiften att själva definiera sitt verksamhetsområde och på den grunden skicka räkningar till mig och andra skattebetalare. Hela historien följer librettot till Goethes ballad om trollkarlens lärling som förtrollar en kvast så att den kan städa åt lärlingen men sedan inte kan få stopp på förtrollningen med påföljd att kvasten slabbar ned hela huset. Nu ropar psykvården desperat på statlig hjälp:

Detta är inte bara en uppgift för hälso- och sjukvården att lösa, exempelvis genom att i större utsträckning försöka nå gruppen unga som mår psykiskt dåligt, utan pekar på problem som även behöver förstås och adresseras på samhällelig nivå.

Egentligen är detta en ödesbunden tragedi, som borde ha skildrats av en Aischylos, vars ursprung är de obändiga byråkratiska drifterna som letar efter problemens orsaker på andra ställen än i sina egna inälvors djupa längtan efter anslagsförstärkningar. Till exempel tror de att sanningen bakom psykfallen har att göra med att det finns fem olika slags boendeområden: sådana ”med mycket stora socioekonomiska utmaningar”, sådana ”med socioekonomiska utmaningar”, ”socioekonomiskt blandade områden”, sådana ”med goda socioekonomiska förutsättningar” samt sådana ”med mycket goda ekonomiska förutsättningar”.

I själva verket, tror jag, beror psykproblemet, liksom de flesta andra sociala problem, på att vi håller oss med en kontraproduktiv och skadlig mentalitet som handlar om att tolka världen så att den är politiskt korrekt, det vill säga att den betraktar samhället med utgångspunkt i politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets egenintressen. Större visdom kan man hitta i Gamla Testamentet, närmare bestämt Ordspråksboken 29:18, som förklarar att ”där profetia icke finnes, där bliver folket tygellöst”.

Den versen innehåller åtminstone två svåra ord. Det ena är ”tygellöst” – i engelska biblar står det exempelvis ”the people perish” eller ”the people lose restraint”. Det är en bra diagnos på det svenska tillståndet där barn kan gråta ut hos en psykiatriker på skattebetalarnas bekostnad för att deras marsvin har dött och psykiatrikern därmed få sitt uppehälle säkrat.

Det andra svåra ordet är ”profetia” (”vision” eller ”message from God”). Det betyder en uthållig, ansvarskännande och respektfull samhällsanda, således motsatsen till de byråkratiska egenintressenas diktat.