Att Donald Trump ljuger har varit uppenbart länge ändå fortsätter många medier att påpeka det gång på gång. Vem vänder sig journalisterna till när det uppmärksammar Trumps lögnaktighet?

Det egendomliga är inte att Trump ljuger utan att hans väljare och beundrare inte tycks bry sig om det. Hur kommer det sig. Tror de att han talar sanning eller vet de att han ljuger och struntar i det. En del skulle kanske säga att de är faktaresistenta eftersom det är ett faktum att Trump ljuger.

Faktaresistens är nu inte ett renodlat amerikanskt fenomen utan förekommer även i respektabla svenska sammanhang. I en artikel i Månadsjournalen juni nr 6 1998 funderar Nils Petter Sundgren över vår rädsla för nationalism. Han hänvisar till en essä av Magnus Karaveli ”Blågul Framtid. En essä om nationen och det svenska” (Arena). Karaveli hävdar att multikulturalismen ger näring åt högerpopulismen och att de flesta svenskar önskar att invandrarna ska införlivas i den svenska gemenskapen. Sundgren citerar Karaveli. ”Det är hög tid att ta nationen på allvar, rehabilitera nationalismen, sluta predika mångkulturalism och värna om suveräniteten… det är om de nationella känslorna utmanas alltför mycket, på det sätt som sker i dagens Sverige, som faror hotar.

Det här skrevs 1998, i praktiken för en generation sedan. Gjorde det något intryck på dem som styrde Sverige? I politiken, i opinionsbildningen eller i ämbetsmannavärlden? Icke. Såväl den multikulturalism som okänslighet för svenskarnas nationella känslor förstärktes kraftigt under de årtionden som följde.

Andra var tidigt ute och varnade. När svenskan försvann som det dominerande språket i en förort, när svenskar gick över sitt gamla torg och fick en känsla av att de hamnat i utlandet väcker det såväl känslomässiga som idémässiga reaktioner. Det har inte varit frågan om en liten marginaliserad minoritet svenskar det handlar om. Men eliterna i framför allt Stockholm hörde inte budskapet och fick, inte överraskande, Sverigedemokraterna som present för sin ohörsamhet.  Man kan nog säga att vi här har att göra med en rätt monumental och uthållig svensk faktaresistens.

De som uttryckte en avvikande uppfattning från eliten har anklagats för rasism, islamofobi, fascism, sexism och annat som hämtas ur den vanliga demonrepertoaren. Visst har några verkligen varit rasister och islamofober. Men hotet om demonisering har med säkerhet tystat många kloka röster.

Det finns en sorts sensmoral i det här. När svenska opinionsbildare lite nedlåtande talar om amerikanernas faktaresistens borde de kanske fundera på hur det kan se ut på närmare håll. Problemet är att faktaresistens är en etikett den som vet bättre klistrar på den som vet sämre. Och det kan vara korrekt men tyvärr slutar vanligen analysen där. Det intressanta är varför Trumps väljare inte bryr sig om hans ljugande eller varför det svenska etablissemanget i decennier vägrade höra vad som hände runt om i det svenska samhället.

I argumentationsanalys är två krav grundläggande för att ett argument ska vara tillfredställande. Det ena är att det är sant och det andra att det är relevant. Sanningsfrågan har diskuterats i åratal och journalister och andra har ägnat mycket möda åt att kontrollera sanningen hos inte minst Trumps många påståenden. Det har skrivits böcker om sanningens betydelse i en demokratisk opinionsbildning och vikten av sanning har betonats i alla politiska samtal. Betydelsen av argumentens eller påståendenas relevans har däremot fört en undanskymd tillvaro.

Relevans har att göra med hur meningsfullt ett argument är i sitt sammanhang. Och själva sammanhanget är den relevans som skänker mening till en argumentation, en diskurs eller ett vanligt samtal. Filosofiskt har mycken möda ägnats åt frågor om sanning och mening. Men våra vardagliga intuitioner hjälper en bit på väg.  De flesta har nog varit på ett föreningsmöte, en konferens eller annan sammanslutning när en person ägnat lång tid åt något som inte har med mötets syfte att göra, något som är poänglöst, irrelevant och i sammanhanget meningslöst.

En bra historia fångar vår uppmärksamhet mycket bättre än en neutral statistisk sanning. Den förra är meningsfull på ett sätt den andra inte är. En spännande lögn tränger bort en tråkig sanning. En konspirationsteori om hur de rika och mäktiga förtrycker alla andra och dessutom begår en rad gräsliga brott fångar mångas uppmärksamhet. Starkt negativa påståenden om människor eller grupper som vi tycker väldigt illa om är vi mycket mer benägna att tro på än om samma påståenden gäller människor eller grupper vi gillar.

Den mänskliga hjärnan tycks vara starkt böjd att tro på bra historier. Därför borde det inte förvåna någon att myter, sagor, legender, religioner, ideologier och andra kraftfulla berättelser utgjort en kraft för social gemenskap och kultur genom människans historia.

Människor vill vara, om inte hjältar, så åtminstone värdefulla och meningsfulla – relevanta – i sina egna liv. En berättelse som kan bidra till den känslan blir oftast trodd.

Min hypotes är enkel. Donald Trumps lögner uppfattas inte som relevanta (meningsfulla) av hans väljare och beundrare. Den mening som Trump och rörelsen kring honom skänker många amerikaner gör lögnerna irrelevanta. Det som uppfattas och upplevs som meningsfullt, relevant, är en sammanvävning av känsla och intellekt även om tyngdpunkten kan skifta. ”Han ljuger kanske men jag tror på honom”.

Ingen ska för övrigt inbilla sig att intellektuella står fria från berättelsens kraft.

Den humanitära stormaktens självbild var nog bäst befäst i de politiska och opinionsbildande eliterna men med förskansningar på många andra håll. Sverige var enligt självbilden det land som höll toleransen, de mänskliga rättigheterna, multikulturalismen, antirasismen, jämställdheten och minoriteters rättigheter högt (eller möjligen högst) i världen. Det ledde till ett svenskt obehag när Danmark avvek från den rätta vägen, när hedersförtryck fick multikulturalismen att kollidera med jämställdheten och när självförsörjningsgraden blev besvärande låg i så kallade utsatta områden. Med tiden blev dissonanserna mellan självbilden och de sanningar om tillståndet som formulerades utanför eliterna allt större. Självbilden fungerade som ett raster och betraktade allt som skapade dissonans som irrelevant. Att det då uppstår ett politiskt tomrum möjligt att exploatera är närmast självklart. Så småningom har dissonanserna blivit så högljudda att självbilden håller på att krackelera.

Relevans tenderar att slå ihjäl otrevliga eller poänglösa sanningar. Men vad som är relevant beror på vilken berättelse individen eller gruppen omhuldar.