Hos Nietzsche, i boken Den Glada Vetenskapen, uppträder en galning på torget och skriker, som den dåre han är, att han letar efter Gud, som han anser att människorna tagit livet av. Strax inser han att folkhopen, som samlats kring honom, inte förstår vad han menar, vilket gör honom om möjligt ännu tokigare. ”Jag har kommit för tidigt”, säger han. ”Min tid är inte inne än. Denna oerhörda händelse är fortfarande på väg, den vandrar fortfarande; Den har ännu inte nått människornas öron.” Avslutningsvis  tränger han sig in i flera kyrkor och ältar vidare på sitt budskap.

Jag känner mig rätt ofta som den galenpannan. Häromdagen torgförde jag min ångest över att samhället håller sig med påstådda förklaringar till diverse missförhållanden som ingen kan tro på, allra minst de ansvariga politikerna, som allra ivrigast kolporterar sina oförståeliga teorier. Så här skrev jag:

Till exempel brukar de sociala problemen i olika, för det mesta invandrartäta förorter förklaras med i mitt tycke helt irrelevanta förhållanden såsom trångboddhet, låg utbildningsnivå, strävan efter materiell rikedom, relationer med skolkamrater, stigmatiserade boendeområden, allt enligt Google… Men sådana livsvillkor förekommer ganska utbrett utan att framkalla brottslighet. De kan därför inte presenteras som trovärdiga förklaringar oavsett vad polisen och förståsigpåarna hävdar. Det måste vara något annat som ligger bakom. Polisen och förståsigpåarna, som är intelligenta människor och dessutom ofta har personliga erfarenheter av verksamheten, kan i verkligheten inte tro på de normala, ständigt upprepade standardförklaringarna.

Men är inte detta obegripligt, säger jag som Nietsches vettvilling inför de gapande lyssnarna på torget, HUR KAN DE ANSVARIGA FORTSÄTTA ATT IDISSLA FÖRKLARINGAR SOM DE SJÄLVA INTE ENS KAN TRO PÅ?

Då kanske du invänder att de ansvarigas avvärjande svammel bara beror på att de inte har fattat den verkliga sanningen, till exempel att allt ont beror på invandringen. Men det är omöjligt att inte fatta sådant. De ansvariga kan inte vara så medfött dumma att de negligerar den faktorn, säger token själv, nämligen jag, ty så dumma är nästan inga utom de som valt dumheten till sitt särskilda verktyg. DE ANSVARIGAS DUMHET HAR INTE TILLKOMMIT PÅ EN SINKADUS, UTAN MÅSTE VARA ETT AKTIVT, I MÅNGA FALL MEDVETET VAL. Kan någon lita på en statsminister som hävdar att han ”inte sett det komma” när ”det” för hela den befolkning, över vilken han styr, varit uppenbart i åratal? Går det att på liknande sätt med gott samvete negligera att det finns mängder av framstående forskare som inte tror på någon farlig temperaturstegring?

Med en travesti på Abraham Lincoln kan man säga att hela riksdagen kan luras någon gång och en del riksdagsledamöter flera gånger, men att det är omöjligt att lura hela riksdagen hela tiden. De måste finnas en hygglig majoritet av ledamöter som förstår, för att nämna exempel, att gängkriminalitet inte beror på trångboddhet eller ens på att det saknas fritidsgårdar och att det är vettlöst att utse Greta Thunberg till – numera eventuellt avgången – riktflicka för miljöpolitiken.

Ändå försöker de ansvariga gömma sig bakom påklistrad dumhet som tillika fördunklar deras syn. Men sådant ska vi inte låta oss luras av. Det förekommer inte i det mänskliga samfundets historia att makthavare envist och långsiktigt förkunnar samhällstolkningar som är oförenliga med deras egenintressen.

Vår uppgift blir därför att utröna på vilket sätt det de säger, till exempel just att gängkriminaliteten beror på att det saknas fritidsgårdar, är förenligt med deras intressen. Materiella och begripliga intressen, förstås, det duger inte att anföra att våra mäktiga ledare vore en sorts ungdomligt förvirrade svärmare som på riktigt värnar om isbjörnar och rödmärkta skalbaggar. Nej, de enda förklaringarna till makthavarnas beteende som kan tillmätas trovärdighet är sådana som handlar om stadiga löner, trygga positioner, personlig bekvämlighet, sinekurer, kanske till och med internationell uppmärksamhet, tjänsteresor allra minst i business class, limousine och en chans på Nobelmiddag.

Själv har jag inte kommit på någon bättre – i bemärkelsen trovärdig och hyggligt grundad – förklaring till makthavarnas ideologi än att de har byggt en samhällelig bas, politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet, som har till uppgift just att driva fritidshem, dela ut bidrag och förbjuda bensinbilar för att genom sådana uppgifter ge gruppens medlemmar ett i alla fall hyggligt liv och en respektabel pension även om det krävs att de för dessa fördelar till stor del vinklar verkligheten. De tvingas utveckla dumhet i tjänsten, så att säga.

Det är om sig själva och om denna omsättningsmaximerande byråkrati och dess miljonhövdade skara av administratörer, som där framsläpar sina liv, som de värnar.