I Gamla testamentet förekommer pseudonymen Predikaren bakom vilken troligen döljer sig kung Salomo (om du blir klokare av den upplysningen). Predikaren är en mycket desillusionerad människa eller också är han inte det, utan bara vis. Redan i ingressen till hans första kapitel presenteras hans filosofi i kort sammanfattning: ”Allting är fåfänglighet och ett evigt enahanda. Också strävandet efter vishet är ett jagande efter vind”.

Sedan han utbrett sig över detta tema i fem korta kapitel – ”utbrett sig” betyder att han upprepar det och illustrerar tankegången med scener ur livet – kommer han fram till en banal men åtminstone för min smak tillräckligt trovärdig slutsats om hur livet bör levas: ”Se, vad jag har funnit vara bäst och skönast för människan, det är att hon äter och dricker och gör sig goda dagar vid den möda som hon har under solen, medan de livsdagar vara, som Gud giver henne; ty detta är den del hon får”. Bättre blir det inte, tycks han vilja säga, så nöj dig med vad du får.

Läs mer: PATRIK ENGELLAU När är framstegstron befogad?

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Ändå går denna livsvisdom på tvärs mot vårt samhälles djupa framstegstro om att livet ska bli åtminstone några procent bättre för varje år. Jag behöver bara gå till mig själv för att finna en ivrig men alltför ofta missräknad samhällsreformator. I stället för att vara så himla konstruktiv och hjälpsam borde jag ta Predikarens råd och sluta förvänta mig att i varje fall de enklaste av våra samhällsproblem, sådant som urspårningarna på Malmbanan, ska få någon lösning.

Följande artikel publicerade jag för precis tio år sedan. Poängen är att Sverige aldrig tycks kunna lösa sina problem. Och på den vägen är det.

När jag var i tonåren och skulle börja röka minns jag att många av mina jämnåriga menade att det inte var någon fara med rökningen, för medan vi hann utveckla lungcancer så skulle den medicinska forskningen ha hittat ett botemedel. Nu blev det väl inte riktigt så. Även om vidunderliga framsteg gjorts så dör folk fortfarande i lungcancer.

Men tankefiguren – att människan kan lösa alla problem och att om de inte är lösta så är det bara en tidsfråga innan de blir det – har troligen blivit ännu starkare sedan mina första halsbloss.

Denna framstegstro har förstås, som tur är, mycket fog för sig. Allt har blivit bättre, livet rikare och längre (nu talar jag i första hand om oss som bor i välorganiserade och rika samhällen, men samma utveckling har även gynnat de andra), svälten mindre påträngande, tandläkarbehandlingarna mindre plågsamma och så vidare.

Samtidigt ser vi hur våra samhällen ibland inte verkar klara av de till synes enkla problem som dykt upp i modern tid, problem som inte kommer sig av att vi misslyckats med att domptera naturen, utan på något ofta oklart sätt är ett resultat av människans eget handlande. Antibiotikaresistenta bakterier är kanske ett mellanfall – deras existens beror nog både på att vi slarvat med penicillinet och på naturens egna nycker – så jag glömmer dem. Jag tänker i stället på sådana enkla saker som skolan, inför vars allt sämre resultat samhället, representerat av politikerna, står handfallet.

Jag talade om skolan med en snabbtänkt och relativt ung man med den normala, självsäkra framstegstron. Han var upprörd över att ”odugliga” utbildningsministrar fick sitta kvar. Att de var odugliga framgick av att de inte löste problemen.  Jag frågade vem som skulle tillsättas i stället och då sa han, med rätta förstås, att det var statsministerns sak, inte hans.

Men tänk om det inte finns någon som kan göra jobbet bättre än den oduglige utbildningsministern, sa jag. Han svarade inte, utan såg bara på mig. Kanske tyckte han att jag var förryckt som kunde ge uttryck åt en så apart tanke. Kanske öppnade sig hans häpna sinne inför existensen av något oväntat och oerhört.

Låt mig genast modifiera min stötande tanke. Det är klart det skulle gå att ordna skolan. Lärarkåren behöver en ny beslutsamhet, självsäkerhet och känsla för sitt kall. Eleverna och föräldrarna behöver en återställd respekt såväl för kunskapen, som för sina skyldigheter och för lärarna. Rektorerna måste tillåtas att leda utan att beskäftiga myndigheter och politiker lägger sig i – och dessutom tillägna sig hittills okända ledaregenskaper.

Allt detta går säkert att åstadkomma på något sätt. Kanske om någon stor nationell katastrof inträffade och folk började ta sitt förnuft till fånga och inse att det är allvar. Till exempel att det kom en jordbävning som raserade vattenkraftsdammarna så att elen inte räckte och folk blev omskakade och lite rädda. Och att vi hade en eller flera nationella ledare som kunde skapa rörelseriktning och engagemang, som Churchill under andra världskriget.

Men sådant är inte sannolikt och ej heller önskvärt. Ett möjligen önskvärt alternativ till jordbävning och elnöd vore en ”väckelse”, som den kloke PJ Anders Linder föreslagit, eventuellt med en glimt i ögonvrån, något av en ny folkrörelse som sökte lösningar på dagens problem i stället för det sena 1800-talets.

Men det sannolika är att nationen lufsar på som vanligt och får den ena och den andra utbildningsministern som inte löser problemen eftersom det inte finns någon lösning inom de normala ramarna.

Och det gäller inte bara skolan, tyvärr. Det gäller även universiteten, integrationspolitiken, polisen, sjukvården etc.

Men skolan är nog den värst utsatta sektorn, vilket troligen beror på att statens inflytande varit så totalt. Skolans kärna, lärarkåren, har haft mindre kraft än någon av de andra professionerna att hålla stånd mot skadliga pedagogiska principer och andra politiska modeföreställningar som påtvingats dem uppifrån.

BILD: Predikaren och hans fru enligt Rembrandt.